Jag och andra fyrbenta...

skum rubrik kanske och jag ska förklara mig. 

Så här är det.

Jag är ju en charmig och orädd kille, i varje fall när det gäller tvåbenta som jag mer än gärna hälsar på. Smakar också såklart på dem genom att slicka på händer eller fötter. När det kommer till fyrbenta individer och då speciellt de där skällisarna så brukar det gå jättebra. Framför allt när de är i ungefär samma storlek som mig. 

Ta grannarnas dvärgcollies som exempel, de är riktiga skällisar, för de skäller på mig och oss hela tiden. Men det avskräcker inte. Är de ut på prommis och passerar oss så springer jag fram för att hälsa, likaså om Matilda kommer förbi (hon är hälften så stor som jag). Vi är rätt så nyfikna på varandra här i området. 

Däremot har jag lite problem med Larsson och det är nog för att han är så stor. Jag vet att han inte är farlig och att han inte vill göra mig illa men jag måste ändå fräsa på honom för att visa honom vem som bestämmer. Han är ju jätteduktig på att försöka bli kompis med oss och det är väl i princip alla utom jag, brorsan och Arwen som accepterar honom. Harissa och Soya kan till och med ligga bredvid honom utan att det går åt skogen. Cinna och han gillar förvisso inte varandra men det är nog för att de tävlar om matbitarna som delas upp mellan dem. Där är de ju rivaler.

Men han är ju en hund, en stor hund som snarkar och låter konstigt ibland. Vi ska inte tala om hans röstresurser som ibland kommer fram och de är lite läskiga tycker jag. Råkar jag komma för nära så står han bara där och viker undan med blicken och försöker nästan göra sig så liten han kan. Han förstår att han skrämmer oss ibland. Men han gör det inte med vilje utan för att han är just en hund.

Matte och husse gillar honom jättemycket i alla fall, han är en väldigt okomplicerad grabb som är mycket lätt att läsa av. Nu har han varit hos oss i helgen och åkte hem i morse till sin matte.

Han gillar att käka snö och rulla sig i den, så det gjorde nog honom ingenting att det blev vinter i helgen. Dessvärre tyckte inte vi att det var så roligt. Men vi brukar vara ute med honom på tomten. 

Den gula leksaken är Larssons favorit, husse köpte den till honom och den följer med till matskålen, på promenaden och ja, överallt. Så det slutade med att han fick med sig en hem till sig så matte köpte en till för honom att ha här hos oss. Det jobbiga är att den piper en massa.......

Men han är ju rätt så söt...herr Larsson.

Så har i en rutin som blir när han är här. När det är dags för frukost nr 1 så väcker vi matte, hon styltar ner till bottenvångingen och fyller på matskålar. Larsson ligger still på soffan och rör inte en fläck så att vi alla ska våga oss ner och äta. Sen när vi är färdigrapade och har gjort morgontoalett vill vi ut på altanen för lite frisk luft och där ligger han ju, precis vid altandörren. Men han rör inte en pinal för att vi ska våga passera honom och då menar jag att jag vågar trixa mig förbi honom. precis som Sambal och Cinna och han gör ingenting. Knappt han reagerar när matte kommer med kopplet heller och de ska ta morgonpinken. Kanske kommer det sluta att jag och han blir bästa vänner, vem vet vad framtiden stakar ut för oss.

Basco