SOYA 2009-05-01--20160706 kl 10.15

Jag ska berätta om en liten gosse vars första levnadsår inte hade något namn. Han bodde hos en ung tjej i en liten etta. Tjejen tog inte väl hand om honom. Han fick ingen stimulans och hans låda tömdes inte. Förmodligen lämnade hon honom ensam flera dagar i sträck. Den 3 mars 2010 kom jag dit å yrkets vägnar i ett helt annat ärende än honom. Men förstod snabbt att det fanns en katt i lägenheten men den syntes inte till. Kattlådan var överfull med avföring och det stank kattkiss i hela bostaden. Efter en stund kommer katten, som legat under sängen i köket framrusande och hoppar upp i min famn. Fick snart reda på att han var ca 1 år gammal, hade inget namn och var inte önskad där längre. Jag tog med mig katten som fick plats på Fisksätra katthem. Behövde inte ens en transportbur till honom. Han klistrade sig fast vid mig hela resan dit. Ville egentligen inte lämna honom där men hade vid tillfället inget val. Åkte hem och bearbetade andra hälften i hushållet och efter ett par dagar kontaktade jag katthemmet. Då hade kattsnuva brutit ut och de rådde mig att hämta honom så fort som möjligt, vilket också skedde. Den 6 mars hämtade vi honom. Han hade inga symtom på kattsnuva. Väl hemma var han överväldigad av de andra katterna Han platsade direkt in i flocken och okastrerad som han var bokades det in en tid omgående. Strax efter kastreringen den 9 mars insjuknade han i kattsnuvan och blev riktigt dålig. Då han ej heller varit vaccinerad slog snuvan till ordentligt. I tre dygn bodde jag med honom i ett rum, det snorades och nös, han hade feber och jag såg till att han fick i sig vätska och mat. Men han blev uttorkad och behövde vätskas upp och han blev inlagd något dygn för det. Men han fixade den resan och blev frisk.

Han fick ett namn, han fick en födelsetid och han fick en familj som älskade honom högt.

Han var och blev en stor och stark katt som tog plats. En stor personlighet var han också. En som kommunicerade verbalt. Han var en mycket snäll katt som fann sig i det mesta och väldigt social.

En dag för fyra år sedan flyttade vi ut till huset med skogstomt med hela flocken. Planen var inte att låta dem gå ute, men vi tog promenader i sele och en dag insåg vi att de förmodligen inte skulle lämna tomten i första taget och alltid övervakade av oss under tiden de var ute. Så en efter en börjades träna i att vara ute på tomten utan sele och koppel, även han. 

Som jag sa så var han matglad och sattes på diet för att han inte skulle bli ännu tyngre, han vägde över 7 kg.  Det var alltid han som larmade om att det vankades mat. Han tjöt vid sin speciella matskål som jag hade köpt in för att han inte skulle sluka sin mat på nolltid och sen äta upp alla andras mat. Han var alltid först när tonfiskburken öppnades och stod och skrek nedanför köksbänken. 

Då han inte visade något större intresse, eller som jag kände, aldrig lärt sig leka, var han ganska orörlig och låg mycket i den stora klösmöbeln, förutom när han var ute.  

Han älskade kel och var en gospropp som varje kväll kröp upp till husse i soffan och skulle ha sitt. Där kunde han ligga i timmar och bara njuta av att bli kliad på magen.

Vid en kontroll förra året framgick att han hade ett lindrigt hjärtfel som behövdes kollas upp varje år.

Det flyttade in en liten tjej till oss som var mycket skygg men hon fattade tycke för honom och han hjälpte mig i min socialiseringsträning av henne. 

Den här sommaren märktes det att han gått ned lite. Buken hängde inte lika mycket längre och han uppskattade att springa kortare sträckor på tomten. Jag blev glad för honom att han hade mer ork och lust i kroppen. Han försökte jaga fåglarna men har aldrig varit särskilt smidig så någon sådan fångade han inte. Det fick bli insekter i gräset i stället. Han kunde ligga länge i skuggan i gräset och bara njuta. Men han hade lite agg till en grannkatt i området som hänger mycket på vår tomt. Lite styrkedemonstrationer kunde det bli, men aldrig några slagsmål. 

Så kom förra fredagen, min mamma kom på besök. Han, som alltid kom ner för att hälsa, dök inte upp. Jag letade efter honom och såg att han låg i klösmöbeln i sovrummet. Tänkte inte mer på det mer än att det var konstigt. När maten senare skulle serveras kom han inte ner som vanligt. Fick väl till slut i honom lite blötmat. Han gick på toa och gjorde både nr1 och nr2.  Men på lördagsmorgonen upptäckte jag att han var väldigt varm och tog tempen som visade 40,5. Ringde till Södra Djursjukhuset som rådde att skulle åka in med honom då febern var hög och att hans aptit var dålig. Väl där visade tempen på 40,1. De tyckte att han skulle få febernedsättande hemma och att vi skulle försöka fortsätta få i honom mat och vatten. Blodprover togs som inte visade på mer än att han hade en infektion/inflammation i kroppen. Vi tog hem honom och han åt ibland men jag behövde ge honom a/d på spruta liksom vätska. Febern gick ned lite men hans allmäntillstånd var lågt. Han bara låg i sängen. Tempen var hög på måndagen och när veterinären ringer för att följa upp tycker hon att han ska komma in och vätskas upp. Sagt och gjort, han får även antibiotika i förebyggande syfte fast man inte vet vad som felar. Tempen går ner lite men han fortsätter bara att ligga och har inte sett att han gått på lådan. På tisdagen är tempen över 40 grader igen. Denna gång får husse åka in med honom och jag blir meddelad att han kommer få ligga kvar. De vill göra ultraljud för att se om njurarna ser ok ut. Är inte särskilt orolig än då jag har stora förhoppningar på att de ska komma på vad som felas. Jag städar och tvättar och fixar på tomten så att han ska ha det rent och fräscht när han kommer hem. På kvällen kl 22 ringer veterinären och säger att han har blivit sämre. Tempen hade de förvisso fått ner men den hade sjunkit med två hela grader på kort tid. Han var vinglig och gick in i saker. De misstänkte något neurologiskt. De skulle återkomma senare. Fick såklart inte komma dit.  kl 01 ringer de igen och säger att han blivit lite bättre och nu ligger upprätt men att de ska återkomma på morgonen. Kl 09 ringer de och säger att han inte är kontaktbar, de pratar om avlivning. Vi slänger oss i bilen och skyndar oss dit. När de tar in honom i rummet ser jag hur dålig han är. Han är inte kontaktbar och reagerar inte på att vi är där. Han andas lugnt, ögonen är halvöppna men inget liv i. Ber om att få hålla honom en stund och när jag har honom i min famn börjar han rossla, andningen blev plötsligt påverkad och han börjar krampa. Lägger honom på bordet och veterinären skyndar sig ut för att hämta avlivningssprutan. Han fortsätter att krampa och det finns inget mer att göra för honom. Han får somna in.

De har inte hittat några fel på honom på alla prover de tagit. Så förmodligen hade han en tumör eller ett virus som satt sig på hjärnan. 

Det är så tyst här hemma. Förstod nog inte hur verbal han faktiskt var förrän nu när han inte finns med oss längre. Det är så tomt utan honom och varje gång jag ska räkna in katterna när vi är ute på tomten påminns jag om att han inte är en som ska räknas in längre. Men jag ser honom hela tiden, på sina favoritplatser i huset, ute på tomten. 

Han hade en dålig start i livet och jag hoppas och tror att han ändå mådde bra och trivdes hos oss. Jag hade räknat med att han skulle bli gammal, inte ryckas ifrån oss endast 7 år gammal, det är ingen ålder. 

SOYA

är hans namn

Högt älskad, aldrig glömd!

Vila i frid min lilla gosse!