Bascos Blogg

Bascos Blogg

torsdag 28 november 2013

Hälsan är prima.....

jag mår bra, äter MITT foder och tycker att det är gott, små runda torrisar som inte ser mycket ut för världen, men de hjälper min mage och nu gör jag strålande resultat på lådan....
 
Idag blåser det förskräckligt, vinden har vält ner div saker på tomten, så det är nog bäst att vi håller oss inomhus så vi inte blåser bort. Det är synd för solen är framme och det hade ju varit en jamarbra dag att gå ut och gå lite.
 
Har en fundering kring det här med släktskap...jag, Harissa o Sambal är ju helsyskon och mamma Masala vet vi ju hur hon ser ut. Vi är lika varandra i alla fall till den röda färgen vi bär (förutom mamsen som inte alls är röd...), sen är vi nog alldeles olika. Både i teckning, humör och sinne. Är matte och småttingarna släkt då måntro, för alla tre har ju en manta i nacken......se själva!
 


 
Ja, jag vet inte vad jag ska tro riktigt.
 
För övriga i familjen är det svårt att veta så mycket mer om var de kommer ifrån, hur deras syskon ser ut osv, och det är rätt så trist, hade varit kul att få följa även deras familjer.
 
 
 Tja vi har ju faktiskt lite mer info om Arwens syskon, fast inte mer än när de lades ut på Stockholms Katthems hemsida för några år sen, när de blev bokningsbara. Här är Arwen som mindre, fast då hette hon Alexis. Alla hennes tre syskon börjar på bokstaven A. Dom kommer från Örebro där de omhändertogs tillsammans med ett större antal katter från några äldre personer. Alissa är en av Arwens systrar och den som är mest lik henne. Aurora och August har lite andra färger. Det vore kul att veta var de hamnade.
 
Sköt om er where ever you are!
 
Basco
 
 
 
 
 

 
 

måndag 25 november 2013

Jag mår fiiint!

Och det är nog tack vare alla kryapådig hälsningar jag fått samt duktiga veterinärer som gjort att jag känner mig ok nu. Jag röntgades liggande på rygg och då fick matte och husse hjälpa till att hålla i mig innan jag överlämnades i veterinärernas vård, det var inte så bekvämt och inget jag rekommenderar, plåtarna påvisade ingenting heller. De tog blodprover på mig som inte heller påvisade någonting mer än att jag var uttorkad. Så jag fick dropp, äta snäll mat och så fick jag meducin som ska hämma magsyran.

De har konstaterat att jag har kronisk magtarmstörning så nu blir det specialfoder ala Purina HA el dyl. Jag får testa den i ett par veckor/månader för att se om det blir bättre, om inte så måste jag nog in på utredning.

Det är skönt att vara hemma igen, utforskade huset på nytt för jag har ju varit borta sååå länge. Matte har sett till så att alla toalådor är i prima status också så att hon kan upptäcka minsta lilla avvikelse.

Alla verkar glada att se mig, utom Snöa som bara fräser, ok jag luktar väl lite sjukhus antar jag, men jag gav henne bara tassen så sprang hon iväg. Jag har ju för sjutton bott här längre än hon har.

Det är bra att matte har oss alla försäkrade för det här hade kunnat bli en mycket dyr historia annars, åka in på jourtid, röntgas mm, de gav ett kostnadsförslag på 15000 riksdaler, men det landade på nästan 12 minus ersättningen från Agria, slutnotan hamnade på 3185 kr.

Tack för alla fina hälsningar!

Basco

söndag 24 november 2013

Basco är inlagd...

på Södra Djursjukhuset idag.

Vi vet inte riktigt vad som är med honom men det började i torsdags/fredags, när jag klev upp tidigt på morgonen ville han inte äta, strax därefter spydde han mängder. Ville heller inte äta när husse klev upp några timmar senare. Husse kom hem vid 14 och då åt Basco med god aptit och lite till under kvällen, sen blev det samma visa igen lördag morgon, matvägran och spya. Åkte då till Bagis och handlade a/d, då hade husse ringt till södra som rådde oss att komma in med honom redan då. Jag kom hem och då hade husse kokat torsk till honom som han åt med lite a/d på sidan av egen maskin. Verkade något piggare varför vi avvaktade och trodde att vi kanske lyckats bryta den onda cirkeln.

Kurar ihop sig med Chili och söker tröst


Han har sedan under gårdagkvällen inte velat äta av sig själv. A/d på spruta liksom vatten, sen har han bara legat där, apatisk. Dock ingen feber i alla fall. I morse vid 04 fick han återigen lite mat på spruta och vatten, satte honom på toaletten och han kissade. Men ingen respons på att piggna till, då var det dags att åka.

Hos vettisen

Vi var först in, dock fick vettisen annat att göra i ett akut fall så viss väntetid blev det. Hon kände och klämde på finaste Basco som var så snäll. Och där fanns en hel del avföring i magen, han kände sig mkt obekväm. Uttorkad var han också och hon tyckte han skulle få vara kvar för att vätskas upp, beroende på hur han svarar på det så kommer de se till att tarmen töms. Det röntgades också och på bilderna kunde man se att han hade en massa avföring men ingen direkt förstoppning. Ingen feber.



På fråga varför ev förstoppning fanns det ju så klart flera alternativ. Jag vill inte spekulera, vi får se vad proverna säger. Ingen annan här hemma visar några symtom på att insjukna så det måste vara något med Basco, jag hoppas bara att det inte är något allvarligt och att det går att behandla. Så nu sitter vi här i ovisshet och är mycket oroliga så klart, vi vill ju ha hem vår pälsboll snarast.

Sen läser man om Imma och tårarna bara flödar. Ännu en bloggkatt som fått möta skaparkatten. Är väl rätt känslig just nu och vill inte tänka värsta tänkbara scenariot. Men det hjälps inte.

Vila i frid Imma.

Bascos matte

söndag 17 november 2013

Dom är inga fårskallar....

våra får som är på ängen här bredvid. De har blivit rätt så många nu, i somras var det bara en liten flock.
 
Här har vi herrn i hagen som strängt iakttar vad hans damer har för sig...

 
och kanske behöver han vaka över dem, för här var en som försökte charma byxorna av oss:)




Att bo på landet har sina fördelar, tystnaden och stillheten, tiden står nästan still. Att höra fåren på morgonen när det är dags för utfordring. De stjärnklara nätterna, som man aldrig ser inne i stan, är vackert. Alla småkryp, större kryp och vilda djur. Det händer saker hela tiden, men oftast inga stora utan små som ger eftertänksamheter.
Rådjuren har börjat dyka upp, än finns väl gott om mat i skogen, men matte hoppas att de hittar tillbaka till oss trots att vi satt upp staketet.

Ha en bra söndag

Basco

onsdag 13 november 2013

Hur kunde du?

Ibland läser man en text som bara sätter sig, där i hjärtat och man blir så berörd. Den här berättelsen är en sådan som jag bara måste sprida vidare.....

Hur kunde du?

När jag var valp underhöll jag dig med mina egenheter och fick dig att skratta.

Du kallade mig ditt barn och trots antalet skor jag tuggade sönder och några totalförstörda kuddar, blev jag din allra bästa vän. När jag var "dum", pekade du ditt finger mot mig och frågade "Hur kunde du" - men sedan veknade du och la mig på rygg och gosade med mig.

Det tog lite längre tid än väntat för mig att bli rumsren, för du hade väldigt mycket att göra, men vi klarade av det tillsammans. Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt vid din sida och lyssnade på ditt snarkande, lyssnade på dina lugna andetag och hemliga drömmar och jag tänkte att livet kan inte bli mer perfekt än så här.

Vi gick långa promenader i parkerna, åkte långa bilturer och stannade föra att äta glass (jag fick bara våfflan för "glass är inte bra för hundar" sa du). Jag tog långa tupplurar i solen då jag väntade på att du skulle komma hem vid slutet av dagen.

Så småningom började du spendera mer tid på arbetet och du satsade på din karriär och la mycket tid på att leta efter en människovän. Jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärta och förstod dina besvikelser, klagade aldrig på dåliga beslut. Jag viftade på svansen och visade glädje då du kom hem och jag blev lycklig för din skull när du blev kär.

Hon, numera din fru, är inte en "hundmänniska", men trots det välkomnade jag henne till vårt hem, visade henne tillit och lydde henne. Jag var lycklig därför att du var lycklig. Sen kom människobarnen och jag delade din glädje och lycka. Jag var fascinerad över deras små fingrar, hur de luktade och jag ville ta hand om dom också. Det var bara det att hon och du var oroliga att jag skulle skada dom och jag tillbringade mesta tiden förvisad till ett annat rum eller en hundbur. Åh, som jag ville älska dom, men jag blev "fånge i kärleken".

När dom blev äldre blev jag deras vän. De hängde i min päls då de försökte stå på egna ben, petade med fingrarna i mina ögon, undersökte mina öron, kysste mig på nosen. Jag älskade allt som hade med dom att göra och deras beröringar. Ditt kel med mig var numera så sällsynt. Jag skulle försvara dom med mitt liv om det så behövdes. Jag smög ner i deras sängar på nätterna.

Det var tider det, då andra frågade om din hund och du visade stolt det foto av mig som du bevarade in din plånbok och berättade historier om mig. De senaste åren svarade du bara "Ja, ja" och bytte sedan samtalsämne. Jag hade gått från att vara din hund till att bara vare en hund och du undvek alla kostnader som hade med mig att göra.

Nu har du en ny karriärmöjlighet i en annan stad och du och de ska flytta till en lägenhet där husdjur inte är välkomna. Du har tagit det rätta beslutet för din familj, men det fanns en tid då jag var din enda familj.

Jag var jätteglad över bilturen (precis som i början på vårt förhållande) tills vi kom fram till djurhemmet. Det luktade hund och katt, rädsla och hopplöshet. Du skrev under lite papper och sa " Jag vet att ni kommer att hitta ett hem till henne" De skakade bara sina huvuden och gav mig en ansträngd blick. De inser att för en medelålders hund, även med papper, så är det nästan omöjligt. Du var tvungen att rycka din sons händer från min päls medan han skrek - Nej pappa!!! Snälla, låt dom inte ta min hund!!!

Och du var orolig för honom och vilken hemsk erfarenhet du precis gett honom angående lojalitet, vänskap och respekt för liv. Du gav mig en avskedsklapp på huvudet, undvek mina ögon och artigt vägrade du att ta mitt halsband och koppel med dig. Du hade en tid att passa och nu har jag det också.

Efter att du gått sa de snälla flickorna att du säkert visste om att du skulle behöva lämna bort mig för flera månader sen, men att du inte gjort några försök att hitta ett bra och mysigt hem. De skakade sina huvuden och sa "HUR KUNDE DU?

De är så snälla mot oss som deras upptagna scheman tillåter. De matar oss naturligtvis men jag tappade aptiten för flera dagar sedan. I början då någon passerade min bur pirrade det i magen och jag tänkte och hoppades att detta bara var en ond dröm och att du kommit tillbaka för att hämta mig, eller så hoppades jag att det var någon som brydde sig, någon som kunde rädda mig. När jag förstod att jag inte kunde konkurrera med den glädje de söta valparna visade så gav jag upp och satte mig i ett hörn och väntade.

Jag hörde fotsteg från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen och jag följde henne snällt genom korridoren till ett annat rum. Ett obehagligt tyst och tomt rum. Hon satte mig på ett bord och smekte mina öron och sa till mig att jag inte behövde oroa mig. Mitt hjärta dunkade av förväntan och spänning för vad som skulle hända men det var också en känsla av lättnad. "Kärlekens fånge" hade nu nått slutet. Jag var orolig för henne, sådan är min natur. Bördan vägde tungt för henne och det känner jag till, på samma vis som jag kände till alla dina sinnesstämningar. Försiktigt band hon ett band runt mina framben samtidigt som en tår föll längs hennes kind. Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade trösta dig för många år sedan. Vant stack hon in nålen i min åder.

När jag kände sticket och den kalla vätskan som for genom min kropp, la jag mig tröttsamt ner, såg in i hennes vänliga ögon och mumlade "HUR KUNDE DU?"
kanske förstod hon mitt hundspråk för hon sa "Jag är ledsen" - Hon kramade mig och förklarade snabbt att det var hennes jobb att se till att jag kom till en bättre plats,   -en plats med mycket kärlek och ljus, så väldigt annorlunda än den här platsen på jorden - och med den sista lilla kraften jag hade försökte jag visa henne genom att vifta på svansen att mitt - "HUR KUNDE DU?" -inte var riktat mot henne. Det var dig, min älskade husse, jag tänkte på. Jag glömmer dig aldrig och kommer att vänta på dig i all framtid. Måtte alla i ditt liv fortsätta att visa dig så mycket lojalitet.

Några ord från författaren

Om "HUR KUNDE DU" fått dig att gråta när du läste det, som det fick mig att göra när jag skrev det, är den sammansatta historien om miljoner av "ägda" husdjur som dör varje år i amerikanska och kanadensiska djurgårdar. Den som vill ha denna text är välkommen att använda den för ickekommersiellt bruk, så länge copyrighten respekteras. Hjälp oss att informera, på hemsidor, i tidningar, på djurgårdar och veterinärklinikernas anslagstavlor. Tala om att det beslut man tar att skaffa ett husdjur i familjen är ett viktigt beslut med ansvar för ett liv, att djur förtjänar vår kärlek och omtanke, att finna ett nytt hem för vårt husdjur är vårt ansvar och om vi behöver hjälp med omplacering finns råd och stöd att få hos olika djurskyddsföreningar.

Basco

torsdag 7 november 2013

Min husse borde.....

skaffa ögon i nacken!

Hade ett litet pinsamt moment i morse efter andra frukosten!, (inte mitt fel!) Husse släppte ut frivilliga på altanen för att få lite luft, vänder sig om och ser att han inte stängt av elen på TV:n så han går och gör det. Kommer tillbaka till altandörren och kikar ut och tror sig inte se någon där så han stänger igen och går upp till sin dator. Kanske är borta i 20 minuter och när han tittar ut på altanen igen sitter stackars jag där, alldeles frostig minsann!

Som om det inte vore nog!

Till råga på allt så blev jag nödig där ute så jag var tvungen att lägga en kabel och vad gör man?! Nöden har ingen lag!

Slutet gott i alla fall, jag har förlåtit honom. Husse=en lärdom rikare....

Basco (som föredrar en ren, sandig kattoalett att skvätta runt i!)

tisdag 5 november 2013

Längesen....

det var någon bra bild på mig i den här bloggen. Men matte lyckades väl få till det lite i en av de få tillfällena jag vill ge mig ut utanför altanen. Har blivit lite harig....

 
Gräset var gott i alla fall!
 
Kolla in trastarna som störde mig enormt under ett par dagar....
 
 
Det var nästan som Alfred  Hitchcock och fåglarna...nej, men nästan. Rönnbären var tydligen väldigt mogna för de flög lite konstigt, förmodligen lite på pickalurven!
 
Och mattes testkatthus har fått godkänt från småkillarna.
 
 
Inte alls lika bra som huset ni ser där till vänster, men de slipper trängas och bli blöta.
 
För blött har det varit i många dagar nu, det bara öser ner, både morgon och kväll. I och för sig luras ju en del insekter att komma upp på trädäcket på altanen och blir lätta byten, men seriöst, marken har nog fått vad den tål snart med väta.
 
 
Våra prommisar fortsätter, oftast efter mörkrets intrång tyvärr.
 
 
men den här glada systern blev förevigad en strålande solig dag.
 
Andra som njuter i solen....
 
 
 
eller bara på att vara ute....
 
 
 
Jag ska bli bilmek när jag blir stor säger Sippa!
 
 
Ha det gott i höstmörkret!
 
Basco