Lakrits

det är lite svårt att hinna med att skriva om allt som hänt under vårt uppehåll från bloggen när så mycket händer i nutid. 

Det jag vill lyfta fram idag är akuthem. Vi är tydligen ett, fast jag inte vet om det. Vår lilla tjej som heter Lakrits började dyka upp på en grannes tomt kring jul. Hon fångades in och upphittaren ville behålla henne. Nu var han väldigt gammal och lilltjejen förmodligen utefödd förra sommaren och har troligen inte kommit i kontakt med människor så där jättemycket för hon är väldigt rädd och skygg.

I vilket fall fick hon flytta in hos honom i hans utbyggda gäststuga. De tog kontakt med matte för de visste att hon volontärar i katthemsvärlden. De fick goda råd för att försöka socialisera henne och matte hoppades att allt skulle lösa sig. Det gjorde det inte.

För några veckor sedan fick hon ett samtal om katten, som nu löpte och både kissade och bajsade inne. Man hade tröttnat och var antingen på väg att överlämna henne till polisen eller släppa ut henne. Inget av de alternativen finns på kartan, för en så skygg katt som Lakrits skulle förmodligen ha avlivats om hon blivit inlämnad till polisen genom länsstyrelsens försorg och att släppa ut henne skulle ju bara innebära att hon skulle få svårt att klara sig samt förmodligen snart ha egna kattungar. 

Operation räddning för mattes del eller rättare sagt, någon annans ansvar blev plötsligt mattes. Bara för att hon bryr sig och vill rädda liv.

Då hon börjat vara volontär även för ett annat katthem som ligger närmare vårt hem hörde hon av sig till dem. Akuta lösningar diskuterades och det enda alternativet som fanns var att matte skulle inhysa Lakrits tills annan lösning kunde hittas, dvs bli ett akuthem. Husse behövde övertalas och sen var det bara att köra. Sagt och gjort. Matte byggde om halva förrådet till en kattsäker plats. Sen åkte hon och hämtade klösmöbel, mat och sand på katthemmet, skrev avtal om att vara akuthem, gav lilltjejen ett namn då hon egentligen inte hade ett, åkte hem och inredde förrådet. 

Lakrits fick det bli för hon är svart som natten med en liten vit fläck på bröstet. 

Lakrits låg under elementet i den äldre mannens sovrum. Hon var inte med på att fångas in.

Till och börja med hade man INTE anmält till polisen att hon var upphittad trots att matte sagt till redan i december. Det behövdes göras direkt vilket den äldre mannens dotter fick i uppdrag att göra. De hade frågat runt i området om någon saknade katten men längre än så hade man inte gått. Man hade diskuterat situationen med personal på djurbutiker och fått besked att den katten aldrig kommer att bli tam. 

Vill bara flika in min förvåning över hur okunniga folk är och hur lite ett kattliv är värt i folks ögon, det är verkligen slit och släng. Passar det inte längre så gör man sig av med problemet. Det där med ansvar verkar ha försvunnit ut med jag vet inte vad. Man blir ju bedrövad och ledsen. Så här skulle man ju aldrig göra med en hund tex.

Till slut fick matte in henne i transportburen och hon installerades i vårt uppvärmda förråd. Hon hittade genast sin trygga plats i ett utrymme under klösträdet. Första dygnet åt hon inte, hon hade inte ätit hemma hos den gamle mannen heller, som att hon visste att något var på gång. Matte blev orolig så klart men dag två under natten försvann både torr och blötmat. 

Hon går på lådan och äter på nätterna. Något löp har matte inte noterat. Matte hör hur hon hoppar ned från klösträden när hon kommer in till Lakrits. En dag installerades ett till klösträd, bägge står vid fönstret så hon kan titta ut och Lakrits använder dem flitigt. 

(hon ligger faktiskt i det nya klösträdet närmast fönstret, men syns inte)

I skydd av mörkret äter och leker hon och när matte ska in och rensa lådorna på morgonen har hon verkligen stökat runt. Det gör matte glad.

Hon fräser på matte när hon kommer för nära men det är ju bara förväntat, ibland kikar hon ut från sin trygga plats när matte är på väg därifrån. Hennes blick har blivit lugnare och mer nyfiken. Hon lämnar inte sin trygga plats när matte är där men det går att se en förändring. Det handlar om tålamod och tid. Det är hon värd lilla Lakrits. Hon får tillsyn flera gånger om dagen, massa god mat och så fort matte hinner sitter hon med henne i förrådet långa stunder för att hon ska landa och börja känna trygghet och förtroende.

(jag syns inte)

Så till min egentliga anledning till att jag skriver om detta. I förra veckan blev matte kontaktad av ett katthem som hade en mycket sjuk katt i ett akuthem. Den hade varit till veterinären tidigare och där upptäckte man att det fanns en njurproblematik och blåsljud på hjärtat. Man skulle samma dag som matte kontaktades ta katten till veterinär igen då den gått ned kraftigt i vikt och slutat äta. I samband med veterinärbesöket skulle den omplaceras till ett annat akuthem som kunde vårda den bättre. Strax innan de ska hämta katten får de besked om att akuthemmet inte kommer släppa in dem och att det inte är något fel på katten. 

Det är ju katthemmet som äger katten och den är deras egendom lagligt sett. Akuthemmet har ingen äganderätt. Detta akuthem lät meddela att man förväntade sig en polisanmälan.

Därför kontaktades matte för råd och dåd. Det var sent på kvällen och katthemmet uppmanades att göra polisanmälan, dels på djurplågeri samt någon form av kontraktsbrott (som är helt civilrättsligt). Dagen efter hamnade ärendet hos djurpolisen och då kattens hälsa var i fara kontaktades länsstyrelsen. Länsstyrelsen ringde upp akuthemmet och gav följande direktiv. Antingen lämnas katten ut till katthemmets ägo eller så skulle länsstyrelsen själva komma och hämta katten. Akuthemmet var plötsligt villig att lämna ifrån sig katten. Katten har sedan dess varit till veterinär för provtagning och vårdats dygnet runt, men prognosen har inte varit god. 

I förrgår fick katten somna in, endast några år gammal. Den orkade inte mer. Vila i frid lilla missen. 

Det här akuthemmet brast väsentligt i sina åtaganden gentemot katthemmet och katten framför allt. Till syvene och sist är det alltid katten som får betala. Hade man gjort vad som ålagts en gentemot kontraktet som skrevs hade kanske katten överlevt. Men att vägra tillträde som denna gjorde och att själv inte ta katten till veterinär när hälsan sviktar är under all kritik. 

Matte via Basco

Jag och andra fyrbenta...

skum rubrik kanske och jag ska förklara mig. 

Så här är det.

Jag är ju en charmig och orädd kille, i varje fall när det gäller tvåbenta som jag mer än gärna hälsar på. Smakar också såklart på dem genom att slicka på händer eller fötter. När det kommer till fyrbenta individer och då speciellt de där skällisarna så brukar det gå jättebra. Framför allt när de är i ungefär samma storlek som mig. 

Ta grannarnas dvärgcollies som exempel, de är riktiga skällisar, för de skäller på mig och oss hela tiden. Men det avskräcker inte. Är de ut på prommis och passerar oss så springer jag fram för att hälsa, likaså om Matilda kommer förbi (hon är hälften så stor som jag). Vi är rätt så nyfikna på varandra här i området. 

Däremot har jag lite problem med Larsson och det är nog för att han är så stor. Jag vet att han inte är farlig och att han inte vill göra mig illa men jag måste ändå fräsa på honom för att visa honom vem som bestämmer. Han är ju jätteduktig på att försöka bli kompis med oss och det är väl i princip alla utom jag, brorsan och Arwen som accepterar honom. Harissa och Soya kan till och med ligga bredvid honom utan att det går åt skogen. Cinna och han gillar förvisso inte varandra men det är nog för att de tävlar om matbitarna som delas upp mellan dem. Där är de ju rivaler.

Men han är ju en hund, en stor hund som snarkar och låter konstigt ibland. Vi ska inte tala om hans röstresurser som ibland kommer fram och de är lite läskiga tycker jag. Råkar jag komma för nära så står han bara där och viker undan med blicken och försöker nästan göra sig så liten han kan. Han förstår att han skrämmer oss ibland. Men han gör det inte med vilje utan för att han är just en hund.

Matte och husse gillar honom jättemycket i alla fall, han är en väldigt okomplicerad grabb som är mycket lätt att läsa av. Nu har han varit hos oss i helgen och åkte hem i morse till sin matte.

Han gillar att käka snö och rulla sig i den, så det gjorde nog honom ingenting att det blev vinter i helgen. Dessvärre tyckte inte vi att det var så roligt. Men vi brukar vara ute med honom på tomten. 

Den gula leksaken är Larssons favorit, husse köpte den till honom och den följer med till matskålen, på promenaden och ja, överallt. Så det slutade med att han fick med sig en hem till sig så matte köpte en till för honom att ha här hos oss. Det jobbiga är att den piper en massa.......

Men han är ju rätt så söt...herr Larsson.

Så har i en rutin som blir när han är här. När det är dags för frukost nr 1 så väcker vi matte, hon styltar ner till bottenvångingen och fyller på matskålar. Larsson ligger still på soffan och rör inte en fläck så att vi alla ska våga oss ner och äta. Sen när vi är färdigrapade och har gjort morgontoalett vill vi ut på altanen för lite frisk luft och där ligger han ju, precis vid altandörren. Men han rör inte en pinal för att vi ska våga passera honom och då menar jag att jag vågar trixa mig förbi honom. precis som Sambal och Cinna och han gör ingenting. Knappt han reagerar när matte kommer med kopplet heller och de ska ta morgonpinken. Kanske kommer det sluta att jag och han blir bästa vänner, vem vet vad framtiden stakar ut för oss.

Basco

Måste ju berätta....

att matte var och hälsade på mamma i förra veckan. Det var länge sen hon såg Masala och Taz. 

Och någonting måste ha hänt, för mamsen var en helt annan katt. Från att ha varit den skygga har hon definitivt blivit den trygga. Helt annan individ, intresserad, nyfiken, lekfull och glad. Det var vad matte såg när hon kom dit. 

Myntakudden var helt ok, men det var fjädervippan som gjorde hela besöket. Både mamsen och Taz kunde inte få nog av att leka med den. Rekommenderas starkt förresten för den är lika populär här som där. finns på Grizzly Zoo.

Kanske har Taz hjälpt till lite för han är en supersocial kille som möter husse varje gång vid dörren och är en ordentlig pratkvarn. I vilket fall var det en ren fröjd att se den stora skillnaden på henne säger matte.

Och hörrni, kolla in höger bakdel, det är ju min röda färg hon har där.

Stolt!

Är glad för din skull mamsen!

Basco

Jag är skitsur............

på matte!

I onsdags fick jag krypa in i transportburen och snällt åka iväg till tandläkaren. Eller krypa in var det inte tal om, de fick i princip hälla ner mig i buren för jag skulle inte med!!!!

Och väl där såg jag ut så här...

Nä, inte så glad precis. Och inte blev det bättre av att hon lämnade mig där alldeles ensam.

Och när jag kom hem så visade jag verkligen hur glad jag var. Följde efter husse som en skällis!

Fast det var nog välbehövligt att jag åkte dit, för jag hade en hel del problem och hon hann bara med hälften....

Nu har jag stått på smärtstillande och antibiotika i flera dagar, tycker inte om och spottar mer än gärna ut den där äckliga antibiotikan. Det jobbiga är att den ska intas tre gånger om dagen. Matte tog ledigt och vårdade mig hemma i några dagar så fick husse ta över under helgen när hon jobbade. Hon var så orolig att historien skulle upprepa sig, ni vet, förra gången jag hade problem med tänderna. Det var ju då den här bloggen kom till bla.

I matväg ska jag väl inte klaga för jag är ordinerad endast blötmat och den kommer i alla former. Fast jag har ju så känslig mage och det visade sig snart att det var dags att sätta mig på kokttorskdiet. Men det säger jag ju inte nej till, smarrigt!

Fortsättning följer och jag har förstått att det inte var sista gången jag behöver ta den där resan till vettisen.

Ha det gott vänner!

Basco

Å här händer det prylar...

så någon återblick blir det inte idag. Vi kör nuläge i stället. 

Främmande lukter ute i förrådet och en lampa som lyser då och då utan att matte eller husse är där....vad händer? Så en matte som försvinner ut dit flera gånger om dagen och är borta jättelänge. Ser att de där mumsiga Whiskaspåsarna slinker ner i hennes ficka också och inte blir man bjuden på något gott i det här huset. Ja, jag vet faktiskt inte vad som är på gång. 

Tydligen är det den här som det handlar om, fast det vet inte jag om...

Vad jag vet är att matte i alla fall har gjort illa sig på jobbet. Hon föll utmed en stentrappa och skadade armbåge och höft. Det blev att uppsöka vettisen fast på människovis. Hela två stygn fick hon i armen. Sen dessförinnan har hon haft lite problem med att gå mellan våningsplanen och haft jätteont i knät. Visade sig att hon har broskförslitningar mellan knäskål och lårben så därför tillbringar hon mycket tid på det där "jymmet" som hon kallar det för att bli bra igen. Det är bra, för hon är inte så rörlig i vår skogsglänt som hon annars brukar vara.

Å jag har varit till tandläkaren och dit ska jag igen nästa vecka för att ordna upp lite problem som jag har. 

Nu är det ju vår enligt meterologerna och det kan nog Arwen skriva under för plötsligt från att ha varit väldigt tveksam till att gå ut med oss så är hon nästan först ut. Och Sambal med för den delen. Det är kul för tidigare var det bara vi andra sex som gillade snön som gick ut.

Å jag smörar för Solan som troget kommer och hälsar på oss. 

Så, nu får det räcka för idag. Ha en trevlig helg!

Basco