Jag och andra fyrbenta...

skum rubrik kanske och jag ska förklara mig. 

Så här är det.

Jag är ju en charmig och orädd kille, i varje fall när det gäller tvåbenta som jag mer än gärna hälsar på. Smakar också såklart på dem genom att slicka på händer eller fötter. När det kommer till fyrbenta individer och då speciellt de där skällisarna så brukar det gå jättebra. Framför allt när de är i ungefär samma storlek som mig. 

Ta grannarnas dvärgcollies som exempel, de är riktiga skällisar, för de skäller på mig och oss hela tiden. Men det avskräcker inte. Är de ut på prommis och passerar oss så springer jag fram för att hälsa, likaså om Matilda kommer förbi (hon är hälften så stor som jag). Vi är rätt så nyfikna på varandra här i området. 

Däremot har jag lite problem med Larsson och det är nog för att han är så stor. Jag vet att han inte är farlig och att han inte vill göra mig illa men jag måste ändå fräsa på honom för att visa honom vem som bestämmer. Han är ju jätteduktig på att försöka bli kompis med oss och det är väl i princip alla utom jag, brorsan och Arwen som accepterar honom. Harissa och Soya kan till och med ligga bredvid honom utan att det går åt skogen. Cinna och han gillar förvisso inte varandra men det är nog för att de tävlar om matbitarna som delas upp mellan dem. Där är de ju rivaler.

Men han är ju en hund, en stor hund som snarkar och låter konstigt ibland. Vi ska inte tala om hans röstresurser som ibland kommer fram och de är lite läskiga tycker jag. Råkar jag komma för nära så står han bara där och viker undan med blicken och försöker nästan göra sig så liten han kan. Han förstår att han skrämmer oss ibland. Men han gör det inte med vilje utan för att han är just en hund.

Matte och husse gillar honom jättemycket i alla fall, han är en väldigt okomplicerad grabb som är mycket lätt att läsa av. Nu har han varit hos oss i helgen och åkte hem i morse till sin matte.

Han gillar att käka snö och rulla sig i den, så det gjorde nog honom ingenting att det blev vinter i helgen. Dessvärre tyckte inte vi att det var så roligt. Men vi brukar vara ute med honom på tomten. 

Den gula leksaken är Larssons favorit, husse köpte den till honom och den följer med till matskålen, på promenaden och ja, överallt. Så det slutade med att han fick med sig en hem till sig så matte köpte en till för honom att ha här hos oss. Det jobbiga är att den piper en massa.......

Men han är ju rätt så söt...herr Larsson.

Så har i en rutin som blir när han är här. När det är dags för frukost nr 1 så väcker vi matte, hon styltar ner till bottenvångingen och fyller på matskålar. Larsson ligger still på soffan och rör inte en fläck så att vi alla ska våga oss ner och äta. Sen när vi är färdigrapade och har gjort morgontoalett vill vi ut på altanen för lite frisk luft och där ligger han ju, precis vid altandörren. Men han rör inte en pinal för att vi ska våga passera honom och då menar jag att jag vågar trixa mig förbi honom. precis som Sambal och Cinna och han gör ingenting. Knappt han reagerar när matte kommer med kopplet heller och de ska ta morgonpinken. Kanske kommer det sluta att jag och han blir bästa vänner, vem vet vad framtiden stakar ut för oss.

Basco

Måste ju berätta....

att matte var och hälsade på mamma i förra veckan. Det var länge sen hon såg Masala och Taz. 

Och någonting måste ha hänt, för mamsen var en helt annan katt. Från att ha varit den skygga har hon definitivt blivit den trygga. Helt annan individ, intresserad, nyfiken, lekfull och glad. Det var vad matte såg när hon kom dit. 

Myntakudden var helt ok, men det var fjädervippan som gjorde hela besöket. Både mamsen och Taz kunde inte få nog av att leka med den. Rekommenderas starkt förresten för den är lika populär här som där. finns på Grizzly Zoo.

Kanske har Taz hjälpt till lite för han är en supersocial kille som möter husse varje gång vid dörren och är en ordentlig pratkvarn. I vilket fall var det en ren fröjd att se den stora skillnaden på henne säger matte.

Och hörrni, kolla in höger bakdel, det är ju min röda färg hon har där.

Stolt!

Är glad för din skull mamsen!

Basco

Jag är skitsur............

på matte!

I onsdags fick jag krypa in i transportburen och snällt åka iväg till tandläkaren. Eller krypa in var det inte tal om, de fick i princip hälla ner mig i buren för jag skulle inte med!!!!

Och väl där såg jag ut så här...

Nä, inte så glad precis. Och inte blev det bättre av att hon lämnade mig där alldeles ensam.

Och när jag kom hem så visade jag verkligen hur glad jag var. Följde efter husse som en skällis!

Fast det var nog välbehövligt att jag åkte dit, för jag hade en hel del problem och hon hann bara med hälften....

Nu har jag stått på smärtstillande och antibiotika i flera dagar, tycker inte om och spottar mer än gärna ut den där äckliga antibiotikan. Det jobbiga är att den ska intas tre gånger om dagen. Matte tog ledigt och vårdade mig hemma i några dagar så fick husse ta över under helgen när hon jobbade. Hon var så orolig att historien skulle upprepa sig, ni vet, förra gången jag hade problem med tänderna. Det var ju då den här bloggen kom till bla.

I matväg ska jag väl inte klaga för jag är ordinerad endast blötmat och den kommer i alla former. Fast jag har ju så känslig mage och det visade sig snart att det var dags att sätta mig på kokttorskdiet. Men det säger jag ju inte nej till, smarrigt!

Fortsättning följer och jag har förstått att det inte var sista gången jag behöver ta den där resan till vettisen.

Ha det gott vänner!

Basco

Å här händer det prylar...

så någon återblick blir det inte idag. Vi kör nuläge i stället. 

Främmande lukter ute i förrådet och en lampa som lyser då och då utan att matte eller husse är där....vad händer? Så en matte som försvinner ut dit flera gånger om dagen och är borta jättelänge. Ser att de där mumsiga Whiskaspåsarna slinker ner i hennes ficka också och inte blir man bjuden på något gott i det här huset. Ja, jag vet faktiskt inte vad som är på gång. 

Tydligen är det den här som det handlar om, fast det vet inte jag om...

Vad jag vet är att matte i alla fall har gjort illa sig på jobbet. Hon föll utmed en stentrappa och skadade armbåge och höft. Det blev att uppsöka vettisen fast på människovis. Hela två stygn fick hon i armen. Sen dessförinnan har hon haft lite problem med att gå mellan våningsplanen och haft jätteont i knät. Visade sig att hon har broskförslitningar mellan knäskål och lårben så därför tillbringar hon mycket tid på det där "jymmet" som hon kallar det för att bli bra igen. Det är bra, för hon är inte så rörlig i vår skogsglänt som hon annars brukar vara.

Å jag har varit till tandläkaren och dit ska jag igen nästa vecka för att ordna upp lite problem som jag har. 

Nu är det ju vår enligt meterologerna och det kan nog Arwen skriva under för plötsligt från att ha varit väldigt tveksam till att gå ut med oss så är hon nästan först ut. Och Sambal med för den delen. Det är kul för tidigare var det bara vi andra sex som gillade snön som gick ut.

Å jag smörar för Solan som troget kommer och hälsar på oss. 

Så, nu får det räcka för idag. Ha en trevlig helg!

Basco

Den sista resan....

Ska börja med att be om ursäkt för ett första blogginlägg som kan verka väldigt deprimerande, men kände plötslig skrivarlust igen. Känslan kom tillbaka att vilja sätta något på pränt. Det blir roligare uppdateringar framöver, lovar det./Bascos matte

Jag tog Arwen och Basco till tandläkaren igår. Dels för att Arwen måst operera bort två hörntänder i höstas och ville få henne friskförklarad, dels Basco, för ett nybesök då han också har problem med sina.

Sitter i väntrummet och väntar på vår tur. En kvinna kommer in med ett litet barn. Hon har en mjuk bag (transportbur) hängande över axeln. Jag vet inte varför jag lade märke till just henne men något var det. Vet inte vad för individ som satt i bagen heller, det gick inte att se, men förmodligen en liten hund eller katt. Lilla flickan var uppklädd i en fin klänning.

Efter att Arwen och Basco undersökts var det dags att betala för kalaset och sedan sättas in i bilen för hemtransport. När jag gör det så kommer kvinnan och barnet ut, på väg mot sin bil. Kvinnan gråter och jag kan se att bagen är tom. Lilla flickan verkar vara för liten för att förstå vad som hänt och jag får plötsligt sån ångest och tårarna bränner bakom ögonlocken. Är tvungen att vända mig om. Men är så himla tacksam att få ta hem mina pälsklingar igen, i livet. Funderade en stund på att faktiskt gå fram till henne och ge henne en kram, för hon verkade behöva det men avstod. Vet inte själv hur jag hade reagerat om någon gjort så mot mig i dylik situation. Såg att hon försökte samla sig för att kunna ta sig därifrån.

Kände mig ganska bedrövad under hemresan och reflekterade över att liknande scenarion utspelar sig ganska ofta när man är hos veterinären. Blir lika ledsen varje gång jag ser det. Men hur jobbigt är det inte för de som faktiskt måste deala med det varje dag. Jag skulle inte orka.

Nu hoppas jag att individen i bagen var gammal och sjuk och att det inte fanns mer att göra för den och inte avlivning pga tidsbrist, allergi eller semesterresor.

Vila i frid lilla individ.

Jonna

Hej alla!

Efter en lång frånvaro så kommer här ett litet livstecken från mig och oss. Vi lever och mår bra trots att några av oss har förlorat lite tänder i höstas pga tandproblematik. Matte har haft en jobbig höst och inspirationen och lusten, men framförallt tiden har inte funnits till att skriva.

Ska försöka ta oss i kragen och komma igång igen, det händer också mycket på katthemmet just nu och matte har fullt upp på jobbet. Det finns ett antal fotografier som måste gås igenom också innan vi kan berätta vad vi gjort hela hösten. Det finns med på "att göra listan".

Hoppas ni är kvar och intresserade av att fortsätta läsa här.

Basco m familj

Minihemlösingarna har varit på äventyr....

...matte var ju med och budade på minihemlösingarna hos Wikki för att på så sätt bidra med lite medel till Snuffefonden.

 

Hon var sent ute och alla missar var redan budade på, så då bestämde hon sig för att buda på skällisarna på sidan och när tiden var ute gick buden igenom. Sen gick det en tid och matte började fundilera på vad som hänt och varför de inte dök upp. Hon tog kontakt med Wikki som gjorde efterforskningar. Paketet med minihemlösingarna hade skickats till vår gamla adress och låg hos posten och blev dammiga.

 

Till slut kom dom i alla fall...

 

 

 

Murr

 

 

 

Blue och Bella

 

 

 

Hektor

 

I paketet skickades det även med Myra och en Basco-kopia

 

 

Nu sitter de med tillbehör uppe på en hylla på väggen.

 

 

Snöa och jag ligger ju ofta under fågelbordet och spanar. Det finns ett litet hål där bredvid som är oerhört intressant och igår fick vi bekräftat att näbbmöss håller till där för Snöa lyckades fånga en och sprang ned för slänten med den i munnen. Matte försökte få tag på henne men det gick inte så bra. Till slut vände Snöa inåt och i köket fick matte tag på henne. Då släpper hon musen som inte är död och den springer in i tvättstugan (bakom torkskåpet). Det blev till att stänga igen tvättrummet och försöka få ut musen. Matte hittade till en början väldigt många dammråttor under alla vitvaror men ingen mus. När hon sen vänder på sig har musen osedd tagit sig runt henne. Hen fångades in och släpptes tillbaka vid sitt bo.

 

Så nu kommer man väl ha extra bevakning på sig där under pippibordet.

 

 

Gröna fingrar kan man få...

 

 

av de här....som förhoppningsvis blir något av det här...

 

 

dom har tagit lång tid på sig att mogna, men nu börjar det hända grejjer, fast det börjar ju bli väldigt kyligt om nätterna så vi får väl se om skörden klarar det.

 

 

Vi har haft äran igen att vara sällskap till bästa Larsson, visst är han en snygging?

 

en kattblogg utan kattbilder är väl ingen riktig blogg så här bjuder jag på lite färskt gräs och katter i alla former och färger:)

 

 

...det blev visst mest svart, vitt och grått med röda inslag, tur då att jag la in en bild på mig som en rejäl färgklick.

 

Nej, nu måste skrivhjälpen pyssla med annat.

 

Ha det gott mina vänner!

 

Basco

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Kissmarkeringar.......

......så äntligen dags att berätta hur det går för Cinnamon och hennes kisseriproblem.

 

Som sagt var matte i kontakt med kattbeteendevetaren Susanne. Ett samtal på ungefär en timme. Innan dess hade matte skickat över en hel del med info om hur, var och när problemen uppdagades, hur vår bostad ser ut och vilka vi är i både kön, färg och form och en massa annan viktig information.

 

Till en början trodde Susanne att Cinnamon blivit en sk poliskatt som övervakar sitt revir och är väldigt känslig för förändringar. Att hon har en inre stress och letar efter nya dofter ideligen och allt som kommer in i huset blir till ett stort hot när det inte är revirets doft. Att hon förmodligen har problem med katter som stryker kring huset då hon främst markerat kring dörrar och fönster där förmodade lukter av andra katter stör henne. Där alla ställen hon markerar på är farliga platser. Matte blev ombedd att kontrollera med uv-lampa om andra katter markerat kring ytterdörren men det kunde inte hittas några bevis på det.

 

En lång åtgärdslista togs fram.

 

Byte av kattsand till oparfymerad.

Byte av foder.

Ställa ut kattlådor på fler platser i huset.

Ta bort möjligheten att se ut genom fönstren genom att sätta upp fönsterfilm.

Stryka tigerbalsam på lister kring dörrar och fönster som stoppar meddelanden utifrån och in.

Ta bort elektriska prylar som utsöndrar andra dofter.

Placera ut Feliway i aktuella rum.

Trötta ut henne genom lek två gånger per dag.

Helst stänga in henne i ett rum under natten för att hennes revir ska bli mindre, men det gick bara inte.

 

Allt gjordes men ingenting hjälpte. Det markerades i princip varje dag/natt på toalådan som stod vid fönstren/dörrarna.

 

Vi kunde se på övervakningsfilmerna att hon hade som rutin att hoppa upp på fönsterbrädan för att sedan hoppa ned på aktuell plats och direkt, stående, markera mot toalådan eller bredvid. Så vi ställde upp saker på fönsterbrädan och drog ned persiennen för att bryta rutinen. Det hjälpte inte heller.

 

Ny kontakt togs och nu trodde Susanne att Cinnamon har problem med någon i gruppen och alternativen var att antingen omplacera henne eller att ge henne antidepressiv medicin. Det första alternativet var inte aktuellt och kontakt togs med veterinär och hon fick medicin utskriven. Matte märkte bara några timmar efter att första tabletten getts att Cinnamon blev förändrad. Hon åt och drack som hon skulle och var även med ut på tomten när vi släpptes ut. Kisseriet upphörde. Men hon blev loj, seg och var inte sig själv. Höll sig för sig själv inne på toaletten.

 

Men efter ett par dagar kände matte att så här ska det nog inte vara, även om viss medicin kan ta en tid för att infasas. Ny kontakt med Susanne som höll med och i samråd med veterinär halverades dosen.

 

Idag är hon sig själv igen. Pigg och alert och Kisseriet har inte återkommit.

Medicinen ska hon äta i två månader.

 

Så kommer den stora frågan, vad händer därefter? Vågar vi oss på några förändringar i huset. Svaret är att vi får ta det väldigt lugnt med sånt, en sak i taget, vänta några veckor och så nästa så att man kan, om det drar igång igen, ha en aning om vad som stör henne. Medicinen ska också fasas ut långsamt.

 

Varför har det här uppkommit då? Cinnamon är av låg rang i gruppen och nu har väl bägaren runnit över så att säga. Kanske är det mig hon har problem med, eller Soya, vem vet. Matte gör i alla fall allt hon kan för att Cinna ska känna sig trygg, säker och älskad. Det gör hon ju med alla, men speciellt fokus ligger ju på henne just nu av förklarliga skäl.

 

Det positiva anser jag är att det kom en jättestor toalåda till vardagsrummet, den är flitigt använd av oss alla och måste rensas flera gånger om dagen, så ofta går vi på den.

 

Basco 

 

 

 



Semestern är snart slut och det är det även från bloggen...

.....för ni ska inte tro att det varit stiltje på händelsefronten. Förbered er på en lång uppdatering

 

 

Vi tar det i någorlunda turordning så blir det inte så himla rörigt.

 

Till att börja med tog matte en välbehövlig semester i det 40-gradiga landet i en vecka. Under den tiden tröttnade husse på att inte veta vem som markerade inomhus så han köpte värsta övervakningsutrustningen, dvs två kameror med rörelsesensorer som övervakar den mest frekventa platsen. Snabbt gav det resultat och när han hämtade matte på Arlanda kunde han konstatera att det inte alls är Soya utan Cinnamon som har något att säga.

 

 

Soya och Cinna fick åka till vettisen, dels för att Soya behövde utreda blåsljudet och Cinna för att veta att hon inte hade något fysiskt problem. Soya har HCM, inte jätteallvarligt och ingen behandling är insatt, utan en återkommande kontroll om 1,5 år tyckte vettisen. På Cinna tog man urinprov som inte visade på några felaktigheter.

 

Det har provats allt för att få henne att sluta upp med kisseriet, idagsläget är det endast en plats hon markerar på och det är under fönstret i vardagsrummet. Där ligger det flera lager plast för att inte golvet ska bli förstört.

 

 

Provade sätta dit en toalåda, den gick hon på men kissade också utanpå lådan. Ättika, bakpulver, Vinäger, Scent Stop....you name it, allt är testat utan resultat. I det här läget skulle nog många ge upp. Men inte vår familj! Fick i alla fall rådet att kontakta kattbeteendevetare för att försöka få ytterligare hjälp.

 

Sagt och gjort, kontakt är tagen och i måndags pågick ett långt samtal med Susanne där matte fick många goda råd. Hon fick också berätta allas vår historia för att Susanne skulle få så mycket input som möjligt, ritningar på huset, alla platser som markerats på, var fönster och dörrar är placerade, osv osv.

 

Mer om det i framtida inlägg. För jag tänkte hoppa tillbaka lite på vad som skett här hemma, det blir annars ett väldigt långt inlägg och folk har väl bättre för sig än att sitta framför datorn så här i sommartider.

 

 

Gör som jag och Harissa, ut o skog o mark och njut!

 

Till och börja med så har Snöa tagit sin första näbbmus, det var en liten unge och matte blev inte glad åt det.

 

Soya har fått en ny matskål. Han slukar sin mat på två röda och försöker sen käka upp alla andras mat om det blir något över. Och faktiskt, så går det riktigt bra med den nya skålen, han får jobba för att få i sig sina kulor och är oftast sist med att lämna matplatsen. Tog någon dag eller två för honom att fatta galoppen. Att rekommendera om man sitter i liknande situation.

 

 

Vi ska inte klaga på det fina vädret vi haft, men har det inte varit riktigt, riktigt varmt!

 

 

Flämtvarmt att vara ute mitt på dan men då har man också hittat bästa skuggplatserna. Problemet är att den där skuggan flyttar ju på sig. Bäst har varit när vi tidiga morgnar och sena kvällar fått vara ute när det är lite svalare och vi har lite mer energi att leka och jaga varandra och alla insekter som surrar förbi. Igår provade matte med att lägga våtomslag kring några av oss, kan säga att jag uppskattade det. Sen lät hon handdukarna ligga på hallgolvet, lite fuktiga, och då gick flera och la sig på dem för att kyla ner sig lite.

 

 

Vi har haft storfrämmande också, en kille vid namn Larsson. Han är en rottis på 9 år som gillar katter. Eller främmande ska man väl inte säga, han har bott hos oss i fem dygn och det har gått hur bra som helst. Jag började med att vara jätteglad när han kom, visade mig från min bästa sida, sen var det något som skrämde mig för han är stor, herr Larsson, men det gick över och sen behandlade jag honom som vilken gäst som helst.

 

 

Han var kraftigt övervakad!

 

Fina Larsson!

 

 

Matte och husse gick långa promenader med honom där jag inte fick följa med, det gjorde att dom har varit runt i området och pratat med grannar mer än dom gjort på de två år vi bott här.

 

Sambal väldigt bekväm med Larsson!

 

 

å ja mé!

 

 

 

Grannarnas kycklingar har blivit större...

 

 

och större, de verkar lite rymningsbenägna!

 

 

Mattar är bra dom, för dom kan göra flera saker samtidigt! För när hon hjälper mig här och nu med bloggen hjälper hon också till att en saknad katt kommer åter till sina ägare efter tre veckor.

 

 

 Upphittad utanför Eskilstuna av en vän till matte och upplagd på facebook. En tatuering hittades, lite otydlig, men kunde i alla fall begränsa urvalet något, ägaruppgifter skickade och kontakt tagits. Nu är de förmodade ägarna på väg och förhoppningsvis är det rätt katt.  

 

Ett nytt klätterträd är införskaffad!

 

 

Här finns det planer på att göra väggarna extraordinärt roligt att vara katt!

 

Arwen, parwen....lilla jäntan som nästan är först ut när det vankas utgång! Hon tycker det är sååå roligt att känna gräset under tassarna.

 

 

...och jaga allt som flyger förbi!

 

 

ligga och torrtvätta sig är en favorit, inte bara för henne!

 

 

Småtjejerna är nyfikna på ett bad!

 

 

fast inte i verkligheten, vi fick oss faktiskt ett bad, jag, Chili och Cinnamon! Kan säga så här i efterhand så var det ganska skönt, jag var sval om pälsen länge efter den torkat, så förstår egentligen inte varför man blir så oerhört protestantisk så fort man ska in i duschen, det är väl för att det inte händer allt för ofta! Man får ingen rutin på det!

 

 

å så blir man så ynklig!

 

Men det finns andra som gillar vattenbadet bättre, och det blir matte bara glad för, den ska inte bara vara en fin sak att titta på, den ska ha en funktion också och i år så har både ringduvan och ett gäng sädesärlor hittat dit för morgontoalett eller bara släcka törsten. Nu ska det läggas i lite stenar så inte småfåglarna drunknar.

 

 

 

Matte har börjat handla på Vetzoo och är oerhört nöjd, snabba leveranser, har både veterinärfoder och vanligt foder och är billigare än andra nätbutiker. Det bästa är att slippa släpa hem dessa tunga kattsandspåsar på 15 kg. Sparar tid, pengar och rygg!

 

Tröttnat än?

 

Återkommer mina vänner!

 

Basco

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Solen skiner...

och plötsligt fick man en matte med en massa energi och är på bättre humör. Dessutom bad våra vänner Dui och Deco om lite tips för hur vi har börjat kunna gå ut på tomten utan koppel och hålla oss där, så semester för bloggen får vänta lite.

 

Till en början var det nog aldrig tänkt att det vi skulle gå fritt på tomten, de trodde inte att det skulle gå att begränsa oss. Att gå ut i sele och flexikoppel, javisst, men att springa fritt var ganska otänkbart för matte med rädsla att vi skulle springa bort.

 

Matte började med att köpa in bra selen. Såna där för små hundar som fästs med kardborreband och lås. Sen köptes det in flera flexikoppel, den bästa är den på 7 meter.

 

Två somrar har det varit koppeltvång. Jag ville ju knappt gå ut förra sommaren över huvud taget för att något hade skrämt mig därute. Men jag tror att både vi och tvåbentingarna lärde sig ganska mycket om just utekatter tack vare Sippa, Frasse och Solan. Vi lärde oss att tryggheten fanns uppe på altanen och spring hem så fort något blev läskigt. Ibland lyckades några av oss ta oss ur kopplet och sprang till säkerheten uppe på altanen, ibland smet någon ut av misstag men stack inte iväg någonstans.

 

 

Vi har tagit ett steg i taget. Sakta men säkert började matte lita på oss mer och mer och första gången vi släpptes ut helt utan koppel fick Chili och Soya vara provkatter. Och när det föll väl ut fick vi andra också prova vara okopplade.

 

Den som fick gå längst i koppel var Snöa för hon visade en tendens att hela tiden vilja lämna tomten och gå på långpromenad så fort hon kom ut. Istället satte de upp pinnar överallt på tomten och satte fast flexikopplet i dem, flyttade runt det hela tiden i takt med att hon flyttade på sig. Och vi märkte att det gick bra och en dag kändes hon så trygg att även hon fick slippa kopplet. 

 

Så klart sätter de begränsningar på oss och håller hela tiden koll för vi är ju trots allt katter, en fågel kan komma förbiflygande och det tar ju över all annan instinkt. Då gäller det att vara med eller att distrahera oss innan vi försvunnit in på grannarnas tomter. De lämnar oss aldrig ensamma där ute. Vi har förstått att ut på vägen får vi inte gå och stannar precis innanför om vi har vägarna dit och vi vet att högst upp i slänten också är förbjudet område. Är både matte och husse ute så håller de varsin flank. Med alla hus och förråd som står i vägen så blir det hela tiden en inräkning på hur många som är ute. Tomten har kattsäkrats på så vis att håligheter har täppts igen för att vi inte ska smita in under byggnader. Gärdesgården hjälper så klart till.

 

Sen har de lärt sig våra rutiner, vad vi helst sysslar med när vi är ute och hur vi rör oss och att de känner oss, det gör kollen mycket lättare. Snöa gillar att bara ligga i gräset och mysa. Själv tycker jag att det är trevligt att ligga i skuggan någonstans med en bra utsikt så jag har koll på omgivningarna och resten av gänget. Chili och Soya är mest rastlösa och rör sig ganska mycket.

 

Något som hjälper matte är att vi lärt oss ett kommando som vi absolut vet vad det betyder och används året om. När matte knäpper med fingrarna är det dags att gå in. Vi förstår den signalen väldigt väl och lyder oftast.

 

När 7/8 har varit ute har de låtit altandörren stå på glänt, för Arwen har börjat visa intresse på att lämna trygghetszonen inne på altanen. Hon har ju sett när vi har gått ut och kanske tyckte hon att det var ganska tomt att vara inne själv. I några dagar har hon bara vågat sig ut på resterande altandel och igår tog hon sina första steg ned på gräset. Idag har hon vågat sig ut på andra delar av tomten.

 

 

Två saker som definitivt har blivit till fördel både för oss och husse och matte är kvalité och tidsvinst. Vi får strosa lite hur vi vill och vara ute länge om man jämför med när vi var kopplade. När vi var kopplade tog det timmar innan alla hade fått sin stund utomhus, bara för att egentligen börja om när den sista kommit in igen för de bedjande ögonen som bara bad om mer utevistelse kunde de inte säga nej till.

 

 

 

Sen måste jag ju bara nämna något om självförtroende. När jag och Sambal slapp selet och kopplet växte vi enormt i självförtroende. Rakryggade och stolta kliver vi nu ut på tomten och gör den till vår.

 

Basco