Uppdatering om Lakrits

Hon gör framsteg. Sen kan det gå bakåt ibland. Men mattes tålamod har inga gränser. Matte stängde ute henne från sitt krypin under klätterträdet så L skulle bli tryggare i rummet och det har hon blivit också, nu ligger hon ibland på stolen när hon tröttnat på kattbädden.

när hon la sig på den blå så smög hon faktiskt förbi matte som låg på golvet, det var jättenervöst säkert för dem båda.

Varje gång matte går ut från förrådet så tittar L efter henne, de har en rutin om det och varje gång matte går in till henne är det alltid samma hälsningsfras, "Hej! Gumsan!" så L ska veta att matte är på väg in.

Ibland sitter hon i fönstret och tittar ut

Många timmar har spenderats i rummet bara för att L ska bli van med mattes närvaro. Sista veckorna har matte lagt sig framför L kattbädd och fått börja klappa med målarpensel, en kortare variant. Vid ett tillfälle som faktiskt fångades på film känns L så trygg att matte försöker klappa henne med handen på hennes tass. Ett riskmoment absolut men någonstans måste man börja. Det gick bra denna gång. 

Med förstärkt självförtroende trodde matte att det även skulle gå att försöka klappa henne på kinden, men icke sanicke, där tog det stopp och matte har fina rivmärken på handens ovansida som en läxa. Det är bara att gilla läget och avancera i millimetrar. 

När matte bjuder på godis och sträcker fram handen verkar hon väldigt nyfiken men gör ingen ansats till att ta dem, däremot har hon ätit godis framför matte som slängts in till henne i bädden. 

Idag använde hon bägge sina framtassar till att mota/leka? bort penseln.

Myrsteg för matte men förmodligen jättekliv för henne.

Sen vill jag passa på att grattisera skällisen Larsson på sin 10-års dag idag.

Han var här några dagar förra helgen och tog med sig Tyresös alla fästingar tror jag, nä inte riktigt men vi hittade en hel del både på och bredvid honom. Usch o fy!

Slutligen vill jag tacka för alla kattulationer vi fick på vår födelsedag. Tack så himla mycket.

Tjena!

Hurrjam! Hurrjam! Vi fyller 6 år idag.

fast först fick vi vänta massa timmar på att matte och husse skulle komma hem så vi fick sätta igång att fira. Det bjöds på makrill minsann. Smarrigt värre och så har vi fått vara ute i fina vädret flera gånger.

(matte försökte sig på en repris på denna)

det gick sådär...men här kan man se hur våra färger har förändrats, i alla fall Harissas mörkbruna mot det mer röda ju äldre vi blir.

Sen ville matte har närbilder

ni kanske kan ana vem som är vem

Ha! Jag är nr två!

Men matte, nu ser det ju ut som om jag skäller ut folk fast jag bara gäspar, det där är inte schysst. Fast om du lägger ut lite knasiga bilder på syskonen så kan jag låta det gå för den här gången.

klumpfot (fniss...)

l(a)ipande syster

å så kan du ju lägga upp lite finare dagsfärska bilder på oss dagen till ära, tycker jag!

Nu har ni väl fått er dos med oss kryddungar för nu va?! 

Hela veckan har varit full av äventyr, vi har haft Larsson här och Snöa (som är den enda som lyckas jaga nåt) tog en gulsparv. Får berätta mer om det i nästa inlägg.

Tjena!

Matte och husse fångar grodor tillsammans med Djurens Ö

Japp, i förra veckan gick det ut upprop på Djurens Ö facebooksida om att man behövde volontärer som hjälpte till med att fånga in grodor, paddor och salamandrar på en väldigt trafikerad sträcka ihm Värmdö Golfbana. Groddjuren börjar vakna till liv i värmen och för att komma till sina lekplatser så måste de korsa denna väg. Matte och husse hakade på. Det var bara de och Lili och en till som dök upp, för kvällen var ganska kylig. Och det var husse som hittade en paddhona och en hane. Sammanlagt anträffades 18 grodor.

Utrustad med gul väst, hink, håv och gummistövlar gjorde de sitt bästa.

De fick lära sig en hel del om grodorna och det var en givande kväll även om inga massor hittades, däremot är det aktuellt nu igen då vädret är varmare och matte vet inte om hon kommer åka ut ikväll och hjälpa till. 

Basco

Bomber o granater..

här händer det saker..Lakrits Gillar att bli kliad under hakan och idag inleddes något vad jag tror var lek med pensel. Hon satte tassen på den och när jag drog bort den för att lägga den framför henne åkte tassen fram igen. Så där höll det på. ‪#‎frånskyggtilltrygg‬#

så står det i mattes statusuppdatering på fejjan.

Faktum är att det händer små saker hela tiden som man får ta lärdom av. Men allt började släppa igår. Matte var in flera gånger till henne under dagen då hon var ledig från jobbet. L visade strax att under hakan och ovanpå huvudet, det var där det var skönast att bli kliad. Hon flyttade till och med på sig så att matte skulle komma åt bättre. 

Sen glömde matte sin telefon inne hos henne, då hade hon redan sagt godnatt och släckt ner. När matte är inne i förrådet och tänt upp ser hon L stå halvvägs upp i ena klöställningen. L blir stående så en lång stund. Matte pratade med henne och så satte hon sig till slut ned på golvet men sprang inte in i sin gömma. Utan tittade på matte och kändes inte särskilt rädd. Men när matte sen skulle öppna dörren in till L så sprang hon in och gömde sig. Bara för att vara halvvägs ut igen när hon märker att matte är på väg ut. Det är något hon gör varje gång nu, antingen kikar hon ut (så det inte syns, men syns ändå) eller så sticker hon ut hela huvudet. 

Solan som har hajjat att det är någon som bor där låg posto utanför fönstret igår kväll. 

Idag

har gårdagens övningar fortsatt. Fast nu var det inte lek, hon ville bara inte att matte skulle klia henne någon annanstans än på/kring huvudet. Tassen åkte fram och motade bort penseln. Det är bra att hon visar vad hon vill. Det är annars så svårt att tolka, bara ögonen som säger något. Hon fräser fortfarande ibland precis när matte kommer in och för nära, men det ska vi nog träna bort. 

Basco

forts Lakrits

Små, små steg framåt.

Matte har börjat klappa henne med en lååång målarpensel. Hon vågar inte komma för nära för det finns alltid en risk att Lakrits gör utfall. Men hon verkar finna sig i att bli klappad och den långa penseln har bytts ut till en kortare och så ännu en kortare. Igår hörde matte, vad hon tror, ett kurr till och med. Och hon kan se Lakrits ögon bli mindre och mindre, till att nästan helt blunda när hon blir klappad. 

Sen har hon de senaste dagarna, när matte lämnar henne, kikat ut från sitt gömställe och tittat efter matte, man vet väl inte riktigt varför och vad hon tänker, men förhoppningsvis kanske "ska du redan gå!"

Hon är en riktigt fining enligt matte och när hon blir tryggare så kommer hon säkert bli en trevlig katt. Det blir nog svårt för matte att slita sig då för all den här tiden hon lägger ner på henne gör ju också att band knyts och känslor skapas, precis som när någon av oss är sjuka och matte tar extra hand om oss. 

ha en härlig söndag i snöslasket!

Basco

Lakrits

det är lite svårt att hinna med att skriva om allt som hänt under vårt uppehåll från bloggen när så mycket händer i nutid. 

Det jag vill lyfta fram idag är akuthem. Vi är tydligen ett, fast jag inte vet om det. Vår lilla tjej som heter Lakrits började dyka upp på en grannes tomt kring jul. Hon fångades in och upphittaren ville behålla henne. Nu var han väldigt gammal och lilltjejen förmodligen utefödd förra sommaren och har troligen inte kommit i kontakt med människor så där jättemycket för hon är väldigt rädd och skygg.

I vilket fall fick hon flytta in hos honom i hans utbyggda gäststuga. De tog kontakt med matte för de visste att hon volontärar i katthemsvärlden. De fick goda råd för att försöka socialisera henne och matte hoppades att allt skulle lösa sig. Det gjorde det inte.

För några veckor sedan fick hon ett samtal om katten, som nu löpte och både kissade och bajsade inne. Man hade tröttnat och var antingen på väg att överlämna henne till polisen eller släppa ut henne. Inget av de alternativen finns på kartan, för en så skygg katt som Lakrits skulle förmodligen ha avlivats om hon blivit inlämnad till polisen genom länsstyrelsens försorg och att släppa ut henne skulle ju bara innebära att hon skulle få svårt att klara sig samt förmodligen snart ha egna kattungar. 

Operation räddning för mattes del eller rättare sagt, någon annans ansvar blev plötsligt mattes. Bara för att hon bryr sig och vill rädda liv.

Då hon börjat vara volontär även för ett annat katthem som ligger närmare vårt hem hörde hon av sig till dem. Akuta lösningar diskuterades och det enda alternativet som fanns var att matte skulle inhysa Lakrits tills annan lösning kunde hittas, dvs bli ett akuthem. Husse behövde övertalas och sen var det bara att köra. Sagt och gjort. Matte byggde om halva förrådet till en kattsäker plats. Sen åkte hon och hämtade klösmöbel, mat och sand på katthemmet, skrev avtal om att vara akuthem, gav lilltjejen ett namn då hon egentligen inte hade ett, åkte hem och inredde förrådet. 

Lakrits fick det bli för hon är svart som natten med en liten vit fläck på bröstet. 

Lakrits låg under elementet i den äldre mannens sovrum. Hon var inte med på att fångas in.

Till och börja med hade man INTE anmält till polisen att hon var upphittad trots att matte sagt till redan i december. Det behövdes göras direkt vilket den äldre mannens dotter fick i uppdrag att göra. De hade frågat runt i området om någon saknade katten men längre än så hade man inte gått. Man hade diskuterat situationen med personal på djurbutiker och fått besked att den katten aldrig kommer att bli tam. 

Vill bara flika in min förvåning över hur okunniga folk är och hur lite ett kattliv är värt i folks ögon, det är verkligen slit och släng. Passar det inte längre så gör man sig av med problemet. Det där med ansvar verkar ha försvunnit ut med jag vet inte vad. Man blir ju bedrövad och ledsen. Så här skulle man ju aldrig göra med en hund tex.

Till slut fick matte in henne i transportburen och hon installerades i vårt uppvärmda förråd. Hon hittade genast sin trygga plats i ett utrymme under klösträdet. Första dygnet åt hon inte, hon hade inte ätit hemma hos den gamle mannen heller, som att hon visste att något var på gång. Matte blev orolig så klart men dag två under natten försvann både torr och blötmat. 

Hon går på lådan och äter på nätterna. Något löp har matte inte noterat. Matte hör hur hon hoppar ned från klösträden när hon kommer in till Lakrits. En dag installerades ett till klösträd, bägge står vid fönstret så hon kan titta ut och Lakrits använder dem flitigt. 

(hon ligger faktiskt i det nya klösträdet närmast fönstret, men syns inte)

I skydd av mörkret äter och leker hon och när matte ska in och rensa lådorna på morgonen har hon verkligen stökat runt. Det gör matte glad.

Hon fräser på matte när hon kommer för nära men det är ju bara förväntat, ibland kikar hon ut från sin trygga plats när matte är på väg därifrån. Hennes blick har blivit lugnare och mer nyfiken. Hon lämnar inte sin trygga plats när matte är där men det går att se en förändring. Det handlar om tålamod och tid. Det är hon värd lilla Lakrits. Hon får tillsyn flera gånger om dagen, massa god mat och så fort matte hinner sitter hon med henne i förrådet långa stunder för att hon ska landa och börja känna trygghet och förtroende.

(jag syns inte)

Så till min egentliga anledning till att jag skriver om detta. I förra veckan blev matte kontaktad av ett katthem som hade en mycket sjuk katt i ett akuthem. Den hade varit till veterinären tidigare och där upptäckte man att det fanns en njurproblematik och blåsljud på hjärtat. Man skulle samma dag som matte kontaktades ta katten till veterinär igen då den gått ned kraftigt i vikt och slutat äta. I samband med veterinärbesöket skulle den omplaceras till ett annat akuthem som kunde vårda den bättre. Strax innan de ska hämta katten får de besked om att akuthemmet inte kommer släppa in dem och att det inte är något fel på katten. 

Det är ju katthemmet som äger katten och den är deras egendom lagligt sett. Akuthemmet har ingen äganderätt. Detta akuthem lät meddela att man förväntade sig en polisanmälan.

Därför kontaktades matte för råd och dåd. Det var sent på kvällen och katthemmet uppmanades att göra polisanmälan, dels på djurplågeri samt någon form av kontraktsbrott (som är helt civilrättsligt). Dagen efter hamnade ärendet hos djurpolisen och då kattens hälsa var i fara kontaktades länsstyrelsen. Länsstyrelsen ringde upp akuthemmet och gav följande direktiv. Antingen lämnas katten ut till katthemmets ägo eller så skulle länsstyrelsen själva komma och hämta katten. Akuthemmet var plötsligt villig att lämna ifrån sig katten. Katten har sedan dess varit till veterinär för provtagning och vårdats dygnet runt, men prognosen har inte varit god. 

I förrgår fick katten somna in, endast några år gammal. Den orkade inte mer. Vila i frid lilla missen. 

Det här akuthemmet brast väsentligt i sina åtaganden gentemot katthemmet och katten framför allt. Till syvene och sist är det alltid katten som får betala. Hade man gjort vad som ålagts en gentemot kontraktet som skrevs hade kanske katten överlevt. Men att vägra tillträde som denna gjorde och att själv inte ta katten till veterinär när hälsan sviktar är under all kritik. 

Matte via Basco

Jag och andra fyrbenta...

skum rubrik kanske och jag ska förklara mig. 

Så här är det.

Jag är ju en charmig och orädd kille, i varje fall när det gäller tvåbenta som jag mer än gärna hälsar på. Smakar också såklart på dem genom att slicka på händer eller fötter. När det kommer till fyrbenta individer och då speciellt de där skällisarna så brukar det gå jättebra. Framför allt när de är i ungefär samma storlek som mig. 

Ta grannarnas dvärgcollies som exempel, de är riktiga skällisar, för de skäller på mig och oss hela tiden. Men det avskräcker inte. Är de ut på prommis och passerar oss så springer jag fram för att hälsa, likaså om Matilda kommer förbi (hon är hälften så stor som jag). Vi är rätt så nyfikna på varandra här i området. 

Däremot har jag lite problem med Larsson och det är nog för att han är så stor. Jag vet att han inte är farlig och att han inte vill göra mig illa men jag måste ändå fräsa på honom för att visa honom vem som bestämmer. Han är ju jätteduktig på att försöka bli kompis med oss och det är väl i princip alla utom jag, brorsan och Arwen som accepterar honom. Harissa och Soya kan till och med ligga bredvid honom utan att det går åt skogen. Cinna och han gillar förvisso inte varandra men det är nog för att de tävlar om matbitarna som delas upp mellan dem. Där är de ju rivaler.

Men han är ju en hund, en stor hund som snarkar och låter konstigt ibland. Vi ska inte tala om hans röstresurser som ibland kommer fram och de är lite läskiga tycker jag. Råkar jag komma för nära så står han bara där och viker undan med blicken och försöker nästan göra sig så liten han kan. Han förstår att han skrämmer oss ibland. Men han gör det inte med vilje utan för att han är just en hund.

Matte och husse gillar honom jättemycket i alla fall, han är en väldigt okomplicerad grabb som är mycket lätt att läsa av. Nu har han varit hos oss i helgen och åkte hem i morse till sin matte.

Han gillar att käka snö och rulla sig i den, så det gjorde nog honom ingenting att det blev vinter i helgen. Dessvärre tyckte inte vi att det var så roligt. Men vi brukar vara ute med honom på tomten. 

Den gula leksaken är Larssons favorit, husse köpte den till honom och den följer med till matskålen, på promenaden och ja, överallt. Så det slutade med att han fick med sig en hem till sig så matte köpte en till för honom att ha här hos oss. Det jobbiga är att den piper en massa.......

Men han är ju rätt så söt...herr Larsson.

Så har i en rutin som blir när han är här. När det är dags för frukost nr 1 så väcker vi matte, hon styltar ner till bottenvångingen och fyller på matskålar. Larsson ligger still på soffan och rör inte en fläck så att vi alla ska våga oss ner och äta. Sen när vi är färdigrapade och har gjort morgontoalett vill vi ut på altanen för lite frisk luft och där ligger han ju, precis vid altandörren. Men han rör inte en pinal för att vi ska våga passera honom och då menar jag att jag vågar trixa mig förbi honom. precis som Sambal och Cinna och han gör ingenting. Knappt han reagerar när matte kommer med kopplet heller och de ska ta morgonpinken. Kanske kommer det sluta att jag och han blir bästa vänner, vem vet vad framtiden stakar ut för oss.

Basco

Måste ju berätta....

att matte var och hälsade på mamma i förra veckan. Det var länge sen hon såg Masala och Taz. 

Och någonting måste ha hänt, för mamsen var en helt annan katt. Från att ha varit den skygga har hon definitivt blivit den trygga. Helt annan individ, intresserad, nyfiken, lekfull och glad. Det var vad matte såg när hon kom dit. 

Myntakudden var helt ok, men det var fjädervippan som gjorde hela besöket. Både mamsen och Taz kunde inte få nog av att leka med den. Rekommenderas starkt förresten för den är lika populär här som där. finns på Grizzly Zoo.

Kanske har Taz hjälpt till lite för han är en supersocial kille som möter husse varje gång vid dörren och är en ordentlig pratkvarn. I vilket fall var det en ren fröjd att se den stora skillnaden på henne säger matte.

Och hörrni, kolla in höger bakdel, det är ju min röda färg hon har där.

Stolt!

Är glad för din skull mamsen!

Basco

Jag är skitsur............

på matte!

I onsdags fick jag krypa in i transportburen och snällt åka iväg till tandläkaren. Eller krypa in var det inte tal om, de fick i princip hälla ner mig i buren för jag skulle inte med!!!!

Och väl där såg jag ut så här...

Nä, inte så glad precis. Och inte blev det bättre av att hon lämnade mig där alldeles ensam.

Och när jag kom hem så visade jag verkligen hur glad jag var. Följde efter husse som en skällis!

Fast det var nog välbehövligt att jag åkte dit, för jag hade en hel del problem och hon hann bara med hälften....

Nu har jag stått på smärtstillande och antibiotika i flera dagar, tycker inte om och spottar mer än gärna ut den där äckliga antibiotikan. Det jobbiga är att den ska intas tre gånger om dagen. Matte tog ledigt och vårdade mig hemma i några dagar så fick husse ta över under helgen när hon jobbade. Hon var så orolig att historien skulle upprepa sig, ni vet, förra gången jag hade problem med tänderna. Det var ju då den här bloggen kom till bla.

I matväg ska jag väl inte klaga för jag är ordinerad endast blötmat och den kommer i alla former. Fast jag har ju så känslig mage och det visade sig snart att det var dags att sätta mig på kokttorskdiet. Men det säger jag ju inte nej till, smarrigt!

Fortsättning följer och jag har förstått att det inte var sista gången jag behöver ta den där resan till vettisen.

Ha det gott vänner!

Basco

Å här händer det prylar...

så någon återblick blir det inte idag. Vi kör nuläge i stället. 

Främmande lukter ute i förrådet och en lampa som lyser då och då utan att matte eller husse är där....vad händer? Så en matte som försvinner ut dit flera gånger om dagen och är borta jättelänge. Ser att de där mumsiga Whiskaspåsarna slinker ner i hennes ficka också och inte blir man bjuden på något gott i det här huset. Ja, jag vet faktiskt inte vad som är på gång. 

Tydligen är det den här som det handlar om, fast det vet inte jag om...

Vad jag vet är att matte i alla fall har gjort illa sig på jobbet. Hon föll utmed en stentrappa och skadade armbåge och höft. Det blev att uppsöka vettisen fast på människovis. Hela två stygn fick hon i armen. Sen dessförinnan har hon haft lite problem med att gå mellan våningsplanen och haft jätteont i knät. Visade sig att hon har broskförslitningar mellan knäskål och lårben så därför tillbringar hon mycket tid på det där "jymmet" som hon kallar det för att bli bra igen. Det är bra, för hon är inte så rörlig i vår skogsglänt som hon annars brukar vara.

Å jag har varit till tandläkaren och dit ska jag igen nästa vecka för att ordna upp lite problem som jag har. 

Nu är det ju vår enligt meterologerna och det kan nog Arwen skriva under för plötsligt från att ha varit väldigt tveksam till att gå ut med oss så är hon nästan först ut. Och Sambal med för den delen. Det är kul för tidigare var det bara vi andra sex som gillade snön som gick ut.

Å jag smörar för Solan som troget kommer och hälsar på oss. 

Så, nu får det räcka för idag. Ha en trevlig helg!

Basco

Den sista resan....

Ska börja med att be om ursäkt för ett första blogginlägg som kan verka väldigt deprimerande, men kände plötslig skrivarlust igen. Känslan kom tillbaka att vilja sätta något på pränt. Det blir roligare uppdateringar framöver, lovar det./Bascos matte

Jag tog Arwen och Basco till tandläkaren igår. Dels för att Arwen måst operera bort två hörntänder i höstas och ville få henne friskförklarad, dels Basco, för ett nybesök då han också har problem med sina.

Sitter i väntrummet och väntar på vår tur. En kvinna kommer in med ett litet barn. Hon har en mjuk bag (transportbur) hängande över axeln. Jag vet inte varför jag lade märke till just henne men något var det. Vet inte vad för individ som satt i bagen heller, det gick inte att se, men förmodligen en liten hund eller katt. Lilla flickan var uppklädd i en fin klänning.

Efter att Arwen och Basco undersökts var det dags att betala för kalaset och sedan sättas in i bilen för hemtransport. När jag gör det så kommer kvinnan och barnet ut, på väg mot sin bil. Kvinnan gråter och jag kan se att bagen är tom. Lilla flickan verkar vara för liten för att förstå vad som hänt och jag får plötsligt sån ångest och tårarna bränner bakom ögonlocken. Är tvungen att vända mig om. Men är så himla tacksam att få ta hem mina pälsklingar igen, i livet. Funderade en stund på att faktiskt gå fram till henne och ge henne en kram, för hon verkade behöva det men avstod. Vet inte själv hur jag hade reagerat om någon gjort så mot mig i dylik situation. Såg att hon försökte samla sig för att kunna ta sig därifrån.

Kände mig ganska bedrövad under hemresan och reflekterade över att liknande scenarion utspelar sig ganska ofta när man är hos veterinären. Blir lika ledsen varje gång jag ser det. Men hur jobbigt är det inte för de som faktiskt måste deala med det varje dag. Jag skulle inte orka.

Nu hoppas jag att individen i bagen var gammal och sjuk och att det inte fanns mer att göra för den och inte avlivning pga tidsbrist, allergi eller semesterresor.

Vila i frid lilla individ.

Jonna

Hej alla!

Efter en lång frånvaro så kommer här ett litet livstecken från mig och oss. Vi lever och mår bra trots att några av oss har förlorat lite tänder i höstas pga tandproblematik. Matte har haft en jobbig höst och inspirationen och lusten, men framförallt tiden har inte funnits till att skriva.

Ska försöka ta oss i kragen och komma igång igen, det händer också mycket på katthemmet just nu och matte har fullt upp på jobbet. Det finns ett antal fotografier som måste gås igenom också innan vi kan berätta vad vi gjort hela hösten. Det finns med på "att göra listan".

Hoppas ni är kvar och intresserade av att fortsätta läsa här.

Basco m familj

Minihemlösingarna har varit på äventyr....

...matte var ju med och budade på minihemlösingarna hos Wikki för att på så sätt bidra med lite medel till Snuffefonden.

 

Hon var sent ute och alla missar var redan budade på, så då bestämde hon sig för att buda på skällisarna på sidan och när tiden var ute gick buden igenom. Sen gick det en tid och matte började fundilera på vad som hänt och varför de inte dök upp. Hon tog kontakt med Wikki som gjorde efterforskningar. Paketet med minihemlösingarna hade skickats till vår gamla adress och låg hos posten och blev dammiga.

 

Till slut kom dom i alla fall...

 

 

 

Murr

 

 

 

Blue och Bella

 

 

 

Hektor

 

I paketet skickades det även med Myra och en Basco-kopia

 

 

Nu sitter de med tillbehör uppe på en hylla på väggen.

 

 

Snöa och jag ligger ju ofta under fågelbordet och spanar. Det finns ett litet hål där bredvid som är oerhört intressant och igår fick vi bekräftat att näbbmöss håller till där för Snöa lyckades fånga en och sprang ned för slänten med den i munnen. Matte försökte få tag på henne men det gick inte så bra. Till slut vände Snöa inåt och i köket fick matte tag på henne. Då släpper hon musen som inte är död och den springer in i tvättstugan (bakom torkskåpet). Det blev till att stänga igen tvättrummet och försöka få ut musen. Matte hittade till en början väldigt många dammråttor under alla vitvaror men ingen mus. När hon sen vänder på sig har musen osedd tagit sig runt henne. Hen fångades in och släpptes tillbaka vid sitt bo.

 

Så nu kommer man väl ha extra bevakning på sig där under pippibordet.

 

 

Gröna fingrar kan man få...

 

 

av de här....som förhoppningsvis blir något av det här...

 

 

dom har tagit lång tid på sig att mogna, men nu börjar det hända grejjer, fast det börjar ju bli väldigt kyligt om nätterna så vi får väl se om skörden klarar det.

 

 

Vi har haft äran igen att vara sällskap till bästa Larsson, visst är han en snygging?

 

en kattblogg utan kattbilder är väl ingen riktig blogg så här bjuder jag på lite färskt gräs och katter i alla former och färger:)

 

 

...det blev visst mest svart, vitt och grått med röda inslag, tur då att jag la in en bild på mig som en rejäl färgklick.

 

Nej, nu måste skrivhjälpen pyssla med annat.

 

Ha det gott mina vänner!

 

Basco

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Kissmarkeringar.......

......så äntligen dags att berätta hur det går för Cinnamon och hennes kisseriproblem.

 

Som sagt var matte i kontakt med kattbeteendevetaren Susanne. Ett samtal på ungefär en timme. Innan dess hade matte skickat över en hel del med info om hur, var och när problemen uppdagades, hur vår bostad ser ut och vilka vi är i både kön, färg och form och en massa annan viktig information.

 

Till en början trodde Susanne att Cinnamon blivit en sk poliskatt som övervakar sitt revir och är väldigt känslig för förändringar. Att hon har en inre stress och letar efter nya dofter ideligen och allt som kommer in i huset blir till ett stort hot när det inte är revirets doft. Att hon förmodligen har problem med katter som stryker kring huset då hon främst markerat kring dörrar och fönster där förmodade lukter av andra katter stör henne. Där alla ställen hon markerar på är farliga platser. Matte blev ombedd att kontrollera med uv-lampa om andra katter markerat kring ytterdörren men det kunde inte hittas några bevis på det.

 

En lång åtgärdslista togs fram.

 

Byte av kattsand till oparfymerad.

Byte av foder.

Ställa ut kattlådor på fler platser i huset.

Ta bort möjligheten att se ut genom fönstren genom att sätta upp fönsterfilm.

Stryka tigerbalsam på lister kring dörrar och fönster som stoppar meddelanden utifrån och in.

Ta bort elektriska prylar som utsöndrar andra dofter.

Placera ut Feliway i aktuella rum.

Trötta ut henne genom lek två gånger per dag.

Helst stänga in henne i ett rum under natten för att hennes revir ska bli mindre, men det gick bara inte.

 

Allt gjordes men ingenting hjälpte. Det markerades i princip varje dag/natt på toalådan som stod vid fönstren/dörrarna.

 

Vi kunde se på övervakningsfilmerna att hon hade som rutin att hoppa upp på fönsterbrädan för att sedan hoppa ned på aktuell plats och direkt, stående, markera mot toalådan eller bredvid. Så vi ställde upp saker på fönsterbrädan och drog ned persiennen för att bryta rutinen. Det hjälpte inte heller.

 

Ny kontakt togs och nu trodde Susanne att Cinnamon har problem med någon i gruppen och alternativen var att antingen omplacera henne eller att ge henne antidepressiv medicin. Det första alternativet var inte aktuellt och kontakt togs med veterinär och hon fick medicin utskriven. Matte märkte bara några timmar efter att första tabletten getts att Cinnamon blev förändrad. Hon åt och drack som hon skulle och var även med ut på tomten när vi släpptes ut. Kisseriet upphörde. Men hon blev loj, seg och var inte sig själv. Höll sig för sig själv inne på toaletten.

 

Men efter ett par dagar kände matte att så här ska det nog inte vara, även om viss medicin kan ta en tid för att infasas. Ny kontakt med Susanne som höll med och i samråd med veterinär halverades dosen.

 

Idag är hon sig själv igen. Pigg och alert och Kisseriet har inte återkommit.

Medicinen ska hon äta i två månader.

 

Så kommer den stora frågan, vad händer därefter? Vågar vi oss på några förändringar i huset. Svaret är att vi får ta det väldigt lugnt med sånt, en sak i taget, vänta några veckor och så nästa så att man kan, om det drar igång igen, ha en aning om vad som stör henne. Medicinen ska också fasas ut långsamt.

 

Varför har det här uppkommit då? Cinnamon är av låg rang i gruppen och nu har väl bägaren runnit över så att säga. Kanske är det mig hon har problem med, eller Soya, vem vet. Matte gör i alla fall allt hon kan för att Cinna ska känna sig trygg, säker och älskad. Det gör hon ju med alla, men speciellt fokus ligger ju på henne just nu av förklarliga skäl.

 

Det positiva anser jag är att det kom en jättestor toalåda till vardagsrummet, den är flitigt använd av oss alla och måste rensas flera gånger om dagen, så ofta går vi på den.

 

Basco