Nya Djurskyddslagen....SOU 2011:75

matte har läst igenom halva utredningen som är märmare 1000 sidor lång, när hon kom till hälften ungefär höll hon på att sätta i halsen. Utredaren till ovan nämda lag skriver så här:



  "Utredaren anser att katter som är sjuka, skadade eller så förvildad att de inte mår bra av att vara i människors närhet, bör avlivas.

Är katten däremot frisk anser utredaren att katterna i första hand bör säljas eller överlåtas till personer som tar väl hand om dem. Många katthem bedriver idag en imponerande omplacering av herrelösa katter till privatpersoner. Katthemmen har dock uppgett till utredaren att det är svårt att hitta hem till alla de friska herrelösa katter som skulle kunna omplaceras.

  Utredaren anser därför att i andra hand, om det inte går att hitta hem till dessa katter, bör katterna avlivas. Vissa personer har framfört att det inte är etiskt acceptabelt att avliva friska djur men som utredaren ser det är det en rätt som människan har tagit sig över alla djur som hon håller. Även om utredaren anser att kattens status ska höjas i den bemärkelsen att katter ska tas om hand och inte lämnas vind för våg att klara sig själva, ser inte utredaren att det finns etiska skäl att särskilja katterna från de andra djuren avseende rätt till liv. I Sverige används ett stort antal djur för många olika syften och de allra flesta av dessa avlivas som friska djur, dvs får inte leva till dess att de dör av ålderdom. Detta gäller tex samtliga djur som föds upp till slakt inom livsmedelsproduktionen. Att särskilja katten från de andra djuren i detta hänseende anser inte utredaren är logiskt. Däremot anser utredaren som har beskrivits ovan att en mängd ansträngningar bör göras för att så få djur som möjligt ska behöva avlivas. Genom föreslagna förebyggande åtgärder kommer antalet herrelösa katter som behöver avlivas i framtiden vara väsentligt färre."

 

Matte har skrivit av kapitlet Övergivna och förvildade djur s 505, se nedan

 

Vill du själv gå in och läsa finns hela utredningen här SOU 2011:75

 

Det är lika bra att börja jobba på att alla märker upp och kastrerar sina katter och alla andra för den delen med, för annars kommer det bli massavlivningar framöver som ingen av oss vill se om detta förslag går igenom.

 

Ny Djurskyddslag SOU2011:75

 

http://www.regeringen.se/sb/d/16760/a/186182

 

Kaptitlet Övergivna och förvildade djur s505

 

7.4

 

Ett antal instanser har framfört att ett stort problem när det gäller övergivna och förvildade katter är att avgöra vilken lagstiftning som ska tillämpas. Det anses vara oklart hur ansvarsfördelningen ser ut mellan de myndigheter som hanterar ärenden med herrelösa katter. Det framhålls även att situationen i vissa fall kompliceras ytterligare genom att enskilda ingriper och agerar före det att någon myndighet gör det.

 

Oklarheterna i fråga om vilken myndighet som är ansvarit för herrelösa katter uppges av olika instanser ofta få till följd att inte någon myndighet känner sig ansvarig för att åtgärda detta ofta kostnads- och arbetskrävande problem. I det följande redogörs för vilket ansvar för herrelösa katter som länsstyrelser, polismyndigheter och kommuner kan anses ha enligt nuvarande lagstiftning.

 

Länsstyrelsernas ansvar

Enligt 32§ punkten 2 djurskyddslagen ska länsstyrelsen eller polismyndigheten besluta om att ett djur som är utsatt för lidande omedelbart ska omhändertas om ägaren till djuret är okänd eller inte kan anträffas. Länsstyrelsen har enligt 32§ andra stycket djurskyddslagen ansvar för att avgöra om att ett beslut om omhändertagande som har fattats av någon annan ska fortsätta att gälla. Vidare ska länsstyrelsen enligt 34§ djurskyddslagen besluta om vad som ska ske med omhändertagna djur.

Som har nämnts i tidigare avsnitt ska enligt vad som uttalas i förarbetena till djurskyddslagen katter som är herrelösa anses vara utsatta för lidande. Med denna tolkning är länsstyrelsen och polismyndigheten skyldiga att fatta beslut om omhändertagande. Denna uppfattning har stöd av vissa länsstyrelser i de fall som inte tillsynslagens bestämmelser anses vara tillämpliga i första hand. Det förekommer dock att vissa länsstyrelser inte anser att det alls är möjligt att omhänderta herrelösa katter med stöd av djurskyddslagen, utan anser att det är polisens eller fastighetsägarens ansvar att se till att herrelösa katter avlivas med stöd av tillsynslagen.

 

Polismyndigheternas ansvar

Enligt ovan nämnda tolkning av förarbetena till djurskyddslagen är även polismyndigheten, i likhet med länsstyrelsen, ansvarig för att omedelbart omhänderta herrelösa katter enligt 32§ punkten 2. Polismyndigheten ansvarar enligt 32§ tredje stycket djurskyddslagen för verkställighet av länsstyrelsens beslut om omhändertagande. Det är även polismyndigheen som enligt 34§ tredje stycket ansvarar för verkställighet av länsstyrelsens beslut om vad som ska hända med djuret efter omhändertagandet, dvs försäljning, överlåtelse på annat sätt eller avlivning. Enligt uppgift från Länsstyrelsen i Stockholms län förekommer det dock inte i praktiken att polisen fattar beslut om omhändertagande enligt 32§ djurskyddslagen annat än i samband med ingripande i bostäder och liknande situationer. Det uppges att frågor om herrelösa katter hanteras mycket olika hos respektive polismyndighet, men en vanlig uppfattning hos polismyndigheterna är att frågan ska hanteras enligt tillsynslagens bestämmelser eller av länsstyrelsen.

Polisen är också ansvarig för att ta emot herrelösa katter i de fall som katter omfattas av hittegodslagen. Enligt polisens uppfattning är det dock endast i fall där det framstår som mer uppenbart att katten är borttappad och inte övergiven eller förvildad. Detta kan tex vara fallet med katter som upphittas i transportbur eller om något annat tyder på att katten har kommit ur ägarens besittning eller i frågan om katter som är märkta. I polismyndighetens uppgifter ingår även att pröva frågor om det föreligger förutsättningar för att inom tätbebyggt område bevilja tillstånd till avlivning enligt 21§ tillsynslagen av katter som med skäl kan antas vara övergivna eller förvildade.

 

Kommunernas ansvar

Herrelösa katter kan också bli kommunens ansvar om de utgör ett miljö eller hälsoproblem. I 9 kap. miljöbalken finns särskilda bestämmelser om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Enligt 9 kap 3§ miljöbalken definieras begreppet olägenhet för människors hälsa som störning som enligt medicinsk eller hygiensiktbedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfälligt.

I kommentaren till miljöbalken anges att man vid denna bedömning bör se till hur en människa typiskt sett skulle reagera på olägenheten. Om kommunen har misstanke om att ett sällskapsdjur som innehas av privatperson bär på en allvarlig smittsam sjukdom som kan föras över till människor så ska kommunen omedelbart vidta de åtgärder som behövs för att spåra smittan och undanröja risken för smittspridning. Detta framgår av 9 kap 15§ miljöbalken.         Kommunen kan bla avliva sällskapsdjur som hålls av privatperson om det är nödvändigt för att förhindra spridningen av sjukdomen.

  Kommunerna ansvar enligt miljöbalken tar sikte på situationer där katter kan innebära olägenhet för människors hälsa och sanitära olägenheter. När kommunerna agerar med stöd av denna lagstiftning så är det som regel en fråga om ingripanden i bostäder. I dessa ärenden finns det alltså som regel även någon som är och bör anses vara djurhållare.

Kommunernas ansvar i fråga om hantering av herrelösa katter bör aktualiseras främst i de fall där kommunen är fastighetsägare och vid tillämpning av tillsynslagens bestämmelser om avlivning av katter som med skäl kan antas vara övergivna eller förvildade.

  Miljö- och hälsoskyddsnämnden eller motsvarande nämnd inom kommunen får driva ärenden som rör anmäld olägenhet avseende djurhållning. Av 36§ förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd framgår att husdjur och andra djur som hålls i fångenskap ska förvaras och skötas så att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer. Enligt Rikspolisstyrlsens handledning som syftar till att underlätta för polismyndigheten vid handläggningar av olika ärendetyper anses med husdjur även sällskapsdjur, ex hund och katt.

  Frågor om lösspringande katter har prövats enligt bestämmelser i miljöbalken och förordningen om miljöfarlig verksamhet och häsloskydd. Mål…..

 

7.5                                  Utredarens överväganden och förslag

 

Utredaren anser att omfattningen och komplexiteten av problemen med herrelösa djur och då framför allt katter kräver att ett antal olika åtgärder vidtas. Enligt utredarens mening varken kan eller bör problemet få fortgå olöst. Den främsta anledningen till att åtgärder måste sättas in är att de herrelösa djuren far illa eller riskeras att fara illa. Forskning visar tex många herrelösa katter är sjuka, undernärda, bär på parasiter och dör i tidig ålder. Detta är enligt utredaren inte en acceptabel djurhållning. Att inte bättre ta hand om övergivna eller förvildade djur står också i strid med de förpliktelser som Sverige har enligt Europarådets konvention om sällskapsdjur.

  En annan anledning till att åtgärder bör sättas in är att problemen med de övergivna djuren, och då avses främst de herrelösa katterna, i dag upptar stora myndighetsresurser. Både polismyndigheterna och länsstyrelserna måste avsätta oproportionerliga resurser i sin hantering av herrelösa katter. Utredaren anser därför att både länsstyrelsen och polisen måste ges bättre verktyg för att kunna hantera detta problem snabbare och mer ändamålsenligt.

  För att åstadkomma en förändring anser utredaren att ett antal åtgärder behöver genomföras. Några av dessa åtgärder syftar till att försöka lösa problemet med övergivna eller förvildade djur i stort och gäller därför alla djurarter. Andra åtgärder syftar enbart till att försöka lösa problemet med herrelösa katter. För att lösa problemen med övergivna och förvildade djur på både lång och kort sikt bedömer utredaren att en kombination av olika åtgärder är nödvändiga.

 

Åtgärd nr 1. Övergivna och förvildade djur ska omfattas av djurskyddslagen

Den första åtgärden är att tydliggöra att övergivna och förvildade djur (dvs herrelösa djur) av tamdjursarter omfattas av djurskyddslagstiftningen. Med tamdjursarter avses djur som av tradition hålls av människan och inte naturligt lever vild i den svenska naturen. Detta omfattar tex lantbruksdjur som får och nötkreatur samt traditionella sällskapsdjur som reptiler, sköldpaddor eller andra exotiska djurarter som har förts in i Sverige för att hållas för sällskap eller hobby. Däremot omfattas inte djur av arter som lever vilt i Sverige, tex rådjur, älg eller varg.

  Den tamkatt som finns i Sverige har varit domesticerad under flera tusen år. Ur ett biologiskt perspektiv kan därför inte katten betraktas som ett vilt djur och görs inte heller så i många andra länder. Inte heller i juridisk bemärkelse anses herrelösa katter vara vilda djur i tex Europarådets konvention om sällskapsdjur om de tillhör den första eller andra generationen av herrelösa djur. Som utredaren ser det bör dock inte hanteringen av de olika generationerna av herrelösa katter skilja sig åt. Detta delvis på grund av de praktiska svårigheter som detta skulle medföra men också delvis pga att den domesticeringsprocess som har pågått under flera tusen år inte rimligen kan anses försvinna på ett fåtal generationer. Utgångspunkten är att det inte ska finnas några förvildade katter oavsett generation. Forskning visar också att det sker en kontinuerlig tillströmning av katter som har varit ägda och generation ett och två kan därför förmodas utgöra en betydande del av de herrelösa katterna.

  Utredaren anser alltså att även övergivna och förvildade djur, inklusive herrelösa katter, ska omfattas av djurskyddslagen. Utredaren föreslår därför att det i den nuya lagen ska anges: Lagen omfattar alla djur som hålls av människan och de viltlevande djur som används, eller avses användas i djurförsök. Lagen omfattar även övergivna och förvildade djur av tamdjursarter.

 

Åtgärd nr 2. Ett tydligt förbud mot att överge djur införs.

Utredaren anser att det bör förtydligas att man inte får överge djur. I dag finns det krav på daglig tillsyn vilket är ett indirekt förbud mot att överge djur. Utredaren bedömer dock att ett uttryckligt förbud skulle fylla en viktig vägledande funktion. Ett uttryckligt förbud finns också i Europarådets konvention som sällskapsdjur som Sverige förbundit sig att följa.

  Utredaren föreslår därför att det införs en bestämmelse i lagen med lydelsen Djur får inte överges. Ett sådant förtydligande har efterfrågats av ett antal olika instanser. Ett uttryckligt förbud att överge djur finns också i flera andra länder som ex Finland, Tyskland och Italien.

 

Åtgärd nr 3. Märkning och registrering av katter.

För att lösa problemet med de många herrelösa katterna anser utredaren att ytterligare åtgärder krävs. Utredaren föreslår därför att det införs krav i djurskyddslagen på att katter ska vara märkta och registrerade. Denna åtgärd har efterfrågats av så gott som alla länsstyrelser och ett antal andra myndigheter, intresse- och djurskyddsorganisationer.

  Den främsta anledningen till att denna åtgärd är nödvändig är att katter, till skillnad från andra djur som människan håller, tillåts röra sig fritt utomhus. När djur av andra tamdjursarter påträffas utan sin ägare kan man med fog anta att dessa är herrelösa (borttappade eller övergivna) men om en katt påträffas utan ägare kan man inte automatiskt dra den slutsatser. Idag finns det inte något krav på märkning och registrering av katter vilket gör det i princip omöjligt att veta om en katt har en ägare eller är övergiven, bortsprungen eller aldrig har haft någon ägare. Detta orsakar problem för länsstyrelse och polis som i dag inte kan skilja de herrelösa katterna från de katter som har en ägare. Hanteringen av djuren blir därför ineffektiv och kostsam.

  Som utredaren ser det har problemet med herrelösa katter uppstått pga att enskilda kattägare har brustit i sitt djurägaransvar. Utredaren anser därför att ansvaret för problemet bör läggas på kattägarna och att dessa bör hjälpa till att lösa och förebygga problemet med herrelösa katter. SVERAK, representanter för att antal katthem, och många andra instanser har också uppgett till utredaren att de är mycket positiva till att krav på märkning och registrering av katt. Enligt deras mening skulle det höja kattens status.

  Att införa krav på märkning kommer att medföra en viss kostnad för djurägaren men kommer samtidigt att bespara myndigheterna och samhället kostnader eftersom hantering av katter kan bli mer effektiv. Utredaren anser också att det är viktigt att signalen till kattägarna är att myndigheterna inte är ansvariga för att ta hand om de katter som kattägarna har skaffat sig. Med krav på märkning och registrering kan länsstyrelsen eller polisen skilja ägda katter från herrelösa katter när de omhändertas och ägda katter kan då ges tillbaka till deras ägare. Är katterna däremot omärkta anser utredaren att de ska anses vara herrelösa och hanteras därefter. Om en kattägare låter en omärkt katt röra sig vind för våg får denne stå konsekvensen av att katten kommer att betraktas som herrelös om den fångas in av polis eller länsstyrelse. En informationskampanj om kravet på märkning av katt bör dock genomföras före det att kravet på märkning träder i kraft.

  Länsstyrelsen och polisen har idag omfattande kostnader för hanteringen av herrelösa katter. Enligt de beräkningar som utredaren har gjort på myndigheternas skattningar skulle dessa kostnader ligga på runt 15 miljoner kronor om året. Utredaren bedömer att dessa borde kunna minska markant om hanteringen effektiviserades. Att införa krav på märkning och registrering av katter är enligt utredarens mening en förutsättning för denna effektivisering.

 

Märkning

Utredaren anser att det i lagen ska anges att katter ska märkas på godkänt sätt och att märkning ska vara bestående. Med bestående märkning avses tatuering eller chipmärkning. Utredaren anser inte att halsband eller liknande kan anses vara en bestående eller pålitlig metod eftersom halsband kan gå sönder och falla av. Att katter ska vara märkta ska gälla för alla katter som finns stadigvarande i Sverige, dvs gäller inte katter som tex tas in i Sverige för att delta i tävlignar och som inte kommer att stanna i landet.

  Det finns i dag etablerade rutiner för märkning av katt och många kattägare märker redan sina katter. Med lydelsen att katter ska märkas på godkänt sätt avses att märkningen ska, liksom idag, ske i överensstämmelse med de djurskyddsbestämmelser som finns på området. Idag får djur identitetsmärkas genom inplantering av mikrochip under förutsättning att det utförs av veterinär eller av person som har genomgått utbildnign som har godkänts av Jordbruksverket.

 

Centralt register

Märkta katter ska registreras i ett centralt register. I lagförslaget anger utredaren att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska ansvara för att ett för landet centralt register över katter och kattägare förs (kattregistret). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta att överlåta driften av registret till en annan myndighet eller till en organisation. Med detta avses att Jordbruksverket kan driva ett centralt kattregister eller överlåta detta på någon annan. I dag är tex redan det hundregister som Jordbruksverket driver förberett för att kunna omfatta ytterligare ett djurslag. Jordbruksverket har meddelat att IT-kostnaderna för att inrätta ett kattregister beror på om katterna införs i samma register tillsammans med hundarna eller om systemet delas upp i två delar. Kostnaderna för dessa två olika lösningar är 350 respektive 600 IT timmar räknat på 800 kronor timmen blir 280 000 kronor resp 480 000 kronor.

  Utredaren anser att kostanden för märkning och registrering ska betalas av kattägarna. Införandet, upprätthållande och hanteringen av registret ska ske enligt kostnadstäckningssystem. Som ex kan nämnas att det i dag kostar 70 kr för en hundägare att registrera sin hund i hundregistret. Som utredaren ser det är detta en mkt låg kostnad och även om denna dubblerades anser utredaren att det skulle vara en mkt rimlig kostnad.

 

Åtgärd nr 4. Tydliggörande av ansvar och effektivare hantering av herrelösa djur, inklusive katter.

Utredaren har funnit att herrelösa djur för närvarande omfattas av djurskyddslagen, hittegodslagen, tillsynslagen och miljöbalken. Pga detta blir både länsstyrelse, polis och kommun ansvariga för hanteringen av djuren och det inbördes ansvaret mellan olika myndigheter är idag oklart. Utredaren bedömer att denna oklarhet är en del av orsaken till varför problemet med de herrelösa katterna blivit så stort och att detta ansvarsproblem därför måste lösas. Utredaren föreslår därför att övergivna djur ska omfattas av djurskyddslagen men också i fortsättningen enbart av denna. På så sätt blir alltid länsstyrelsen ansvarig för hanteringen av dessa djur.

  Utredaren anser dock att även polismyndigheten ska ha möjlighet att fatta beslut om omhändertagande av herrelösa djur. Detta kan tex vara nödvändigt vid tillfällen när länsstyrelsen inte är bemannad. Om beslutet har meddelats av polismyndigheten, ska beslutet dock snarast underställas länsstyrelsen, som ska avgöra om det ska fortsätta att gälla.

  Utredaren föreslår att en ny bestämmelse förs in i djurskyddslagen gällande omhändertagande av herrelösa djur. I den sk anges att om det är sannolikt att ett djur är herrelöst ska länsstyrelsen eller polismyndigheten fatta beslut om omhändertagande.

  När djur av andra tamdjursarter än katt påträffas utan sin ägare kan man med fog anta att dessa på något sätt är borttappade eller övergivna. Eftersom dessa djur förslås omfattas av djurskyddslagen blir länsstyrelsen ansvarig för att omhänderta dessa djur. Om däremot en katt påträffas utan ägare kan man inte automatiskt dra den slutsatsen att den saknar ägare eftersom katter tillåts röra sig fritt utomhus. Enligt utredarens mening ska länsstyrelsen endast ingripa när katten far illa eller medför någon form av problem. Det kan tex handla om katter i en kattkoloni eller katter som påträffas magra eller skadade. I dessa fall ska katterna omhändertas och det ska undersökas om katterna är märkta eller inte. Om katterna är märkta kontaktas ägaren som får tillbaka katten mot den kostnad som omhändertagandet medfört. Vill ägaren inte betala tillfaller katten staten och behandlas på samma sätt som den katt som är omärkt och andra övergivna eller borttappade djur (se nedan).

  Hanteringen av övergivna djur, dvs omärkta katter och djur av andra arter som påträffas övergivna eller borttappade innebär med detta förslag att länsstyrelsen omhändertar dessa djur och placerar dem på djurhem. Om djuren inte har efterfrågats inom 10 dagar anser utredaren att djuren ska tillfalla staten och får därmed säljas, överlåtas eller avlivas.

  Utredaren förslår också att bestämmelsen i 21§ tillsynslagen om att katter som med skäl kan antas vara övergivna eller förvildade får dödas (av jakträttsinnehavaren eller någon som företräder denne) tas bort. För att veta om en katt saknar ägare måste man först kontrollera om katten är märkt. Utredaren anser också att alla djur av tamdjursarter ska fångas in och omhändertas enligt nedan, inte skjutas från håll. Även bestämmelser i hittegodslagen gällande djur bör tas bort.

 

Försäljning, överlåtelse och avlivning

Hur katter och andra herrelösa djur ska hanteras efter omhändertagandet är en känslig fråga där personer har skilda åsikter. Vissa personer har framför till utredaren att katter alltid bör tas om hand om och att staten bör bekosta deras omvårdnad om inte någon vill ha dessa katter. Andra har framfört att avlivning är den bästa och mest humana lösningen för katter som inte någon vill ha.

  Utredaren anser att katter som är sjuka, skadade eller så förvildad att de inte mår bra av att vara i människors närhet, bör avlivas.

Är katten däremot frisk anser utredaren att katterna i första hand bör säljas eller överlåtas till personer som tar väl hand om dem. Många katthem bedriver idag en imponerande omplacering av herrelösa katter till privatpersoner. Katthemmen har dock uppgett till utredaren att det är svårt att hitta hem till alla de friska herrelösa katter som skulle kunna omplaceras.

  Utredaren anser därför att i andra hand, om det inte går att hitta hem till dessa katter, bör katterna avlivas. Vissa personer har framfört att det inte är etiskt acceptabelt att avliva friska djur men som utredaren ser det är det en rätt som människan har tagit sig över alla djur som hon håller. Även om utredaren anser att kattens status ska höjas i den bemärkelsen att katter ska tas om hand och inte lämnas vind för våg att klara sig själva, ser inte utredaren att det finns etiska skäl att särskilja katterna från de andra djuren avseende rätt till liv. I Sverige används ett stort antal djur för många olika syften och de allra flesta av dessa avlivas som friska djur, dvs får inte leva till dess att de dör av ålderdom. Detta gäller tex samtliga djur som föds upp till slakt inom livsmedelsproduktionen. Att särskilja katten från de andra djuren i detta hänseende anser inte utredaren är logiskt. Däremot anser utredaren som har beskrivits ovan att en mängd ansträngningar bör göras för att så få djur som möjligt ska behöva avlivas. Genom föreslagna förebyggande åtgärder kommer antalet herrelösa katter som behöver avlivas i framtiden vara väsentligt färre.

 

TNR-metoden

Som alternativ till att oönskade katter avlivas har TNR-metoden förts fram vilken innebär att herrelösa katter fångas in, kastreras och släpps tillbaka ut igen. Denna metod har väckt mycket debatt och utredaren har tagit del av både myndigheternas och olika organisationers syn på denna metod, samt studerat forskningslitteraturen på området. Mot denna bakgrund har utredaren dragit två generella slutsatser.

1. att TNR endast kan anses vara förenlig med djurskyddslagen om vissa förutsättningar uppfylls, och
2. att TNR inte avlägsnar katter från ett område, dvs inte löser problemet om målet är att helt få bort herrelösa katter från ett visst område.

 

Enligt uredarens mening är det förenligt med djurskyddslagen att fånga in och ta hand om herrelösa katter om det görs på ett sätt så att katterna inte skadas. Att kastrera dessa katter och släppa tillbaka dem ut i friheten igen är däremot mer tveksamt eftersom katter, i likhet med andra djur, inte får överges. Som utredaren ser det krävs det enligt djurskyddslagen att dessa katter får en likvärdig skötsel som andra hållna katter, dvs tillsyn och mat samt veterinärvård i den utsträckning som specificeras i djurskyddslagstiftningen. Myndigheter, veterinärer och forskare har ställt sig tveksamma till om det går att uppnå sådan tillsyn och skötsel som motsvarar de krav som djurskyddslagen ställer med TNR. Utredaren delar denna tveksamhet och bedömer att det i praktiken är svårt att bedriva nödvändig tillsyn över katter som hålls i TNR-projekt.

  Det andra problemet med TNR är att den inte innebär att de herrelösa katterna försvinner från ett visst område. I och med att katterna kastreras så kan de inte föröka sig men de kommer ändå leva kvar där. TNR förutsätter alltså att herrelösa katter är önskvärda i vissa områden och detta anser utredaren kan ifrågasättas. Utredaren bedömer att dessa katter kan störa såväl boende i området som det vilda djur- och naturlivet. Även om många anser att man i ett samhälle får stå ut med att andras katter rör sig över ens tomt anser inte utredaren att man kan ta för givet att alla finner en hög koncentration av frispringande katter angenäm. Forskar har framfört att detta kan ses som en form av djurhållning utan inhägnader där man låter sina djur röra sig fritt över andra personers mark. Som utredaren ser det skulle detta behöva lämplighetsbedömas utifrån boendemiljön i varje enskilt fall om det skulle tillåtas. På samma sätt måste det också vägas in om detta är lämpligt från miljösynpunkt. Forskning visar att katter i höga koncentrationer kan vara ett hot mot vissa vilda djurarter.

  Sammanfattningsvis anser utredaren inte att det är bevisat att man med TNR kan ge katter i kattkolonier en tillräcklig tillsyn för att den ska anses vara förenligt med djurskyddslagsstiftningen. Som utredaren ser det krävs det mer forskning innan metoden kan godkännas från djurskyddssynpunkt. Om metoden därefter kan godkännas måste en sådan katthållning ändå prövas av länsstyrelsen i varje enskilt fall utifrån den skada som de frispringande katterna kan orsaka på det vilda djur- och växtlivet samt utifrån det obehag de kan orsaka de boende i området.

 

Åtgärd nr 5. Föreskrifter om hållande av katt.

I samband med att krav på märkning och registrering av katter införs i lagen så anser utredaren att Jordbruksverket även ska föreskriva om hållande av katter. Av myndighetens djurskyddsbestämmelser bör det bla framgå att om katten tillåts vistas ute utan uppsikt så måste ägaren sätta in åtgärder så att den inte kan fortplanta sig okontrollerat. Detta kan åstadkommas på olika sätt, antingen genom kirurgisk kastrering eller genom medicinsk behandling.

  Denna åtgärd kan motverka en stor del av den förnyelse av populationen av förvildade katter som djuren själva står för. Åtgärden kommer också att minska tillgången av oplanerade kattungar som är en av orsakerna till varför kattungar är så billiga och enkla att skaffa sig. Utredaren anser att en stor del av problemet med de herrelösa katterna kommer från att kattägaren inte har kontroll över fortplantningen hos sina husdjur. Att en djurart tillåts sköta sin fortplantning och förökning helt utanför sin ägares kontroll är ett fenomen som inte accepteras inom någon annan djurhållning. Ansvaret är djurägarens och utredaren anser att det är djurägarna som måste förhindra uppkomsten av oönskade avkommor.

 

Basco