Stora krokodiltårar rann ner för mina kinder igår när jag läste att Lurrvar fått somna in. Usch och fy så tråkigt att familjen bara fick en kortare mertid tillsammans. Men ibland går det fort. Och man är aldrig beredd, hur mycket man än tror sig vara det. I slutet av inlägget såg jag även bilderna av honom när han plötsligt bara somnade och i berättelsen när han inte riktigt var med längre. Det är tydliga signaler som man nog måste ta fasta på hur mycket katten än försöker dölja det sen och visa sin allra bästa och friska sida, det som gör en så förvirrad när man ska ta beslutet som ingen vill ta men som man måste. För ingen av oss vill ju att våra pälsklingar ska lida eller ha ont. Jag är jätteledsen för Lurrvars skull och så klart för familjen, jag och många fler vet vad ni går igenom. Men tänk så här, ni gjorde det för hans skull. Han orkade inte längre, sjukdomen hade tagit över. Men ni gav honom allt vad han behövde under den tid han bodde hos er. Han var en älskad katt som fick den bästa familj och omvårdnad han kunnat ha.
Vila i frid Lurrvar.
Bascos matte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar