Lakrits

det är lite svårt att hinna med att skriva om allt som hänt under vårt uppehåll från bloggen när så mycket händer i nutid. 

Det jag vill lyfta fram idag är akuthem. Vi är tydligen ett, fast jag inte vet om det. Vår lilla tjej som heter Lakrits började dyka upp på en grannes tomt kring jul. Hon fångades in och upphittaren ville behålla henne. Nu var han väldigt gammal och lilltjejen förmodligen utefödd förra sommaren och har troligen inte kommit i kontakt med människor så där jättemycket för hon är väldigt rädd och skygg.

I vilket fall fick hon flytta in hos honom i hans utbyggda gäststuga. De tog kontakt med matte för de visste att hon volontärar i katthemsvärlden. De fick goda råd för att försöka socialisera henne och matte hoppades att allt skulle lösa sig. Det gjorde det inte.

För några veckor sedan fick hon ett samtal om katten, som nu löpte och både kissade och bajsade inne. Man hade tröttnat och var antingen på väg att överlämna henne till polisen eller släppa ut henne. Inget av de alternativen finns på kartan, för en så skygg katt som Lakrits skulle förmodligen ha avlivats om hon blivit inlämnad till polisen genom länsstyrelsens försorg och att släppa ut henne skulle ju bara innebära att hon skulle få svårt att klara sig samt förmodligen snart ha egna kattungar. 

Operation räddning för mattes del eller rättare sagt, någon annans ansvar blev plötsligt mattes. Bara för att hon bryr sig och vill rädda liv.

Då hon börjat vara volontär även för ett annat katthem som ligger närmare vårt hem hörde hon av sig till dem. Akuta lösningar diskuterades och det enda alternativet som fanns var att matte skulle inhysa Lakrits tills annan lösning kunde hittas, dvs bli ett akuthem. Husse behövde övertalas och sen var det bara att köra. Sagt och gjort. Matte byggde om halva förrådet till en kattsäker plats. Sen åkte hon och hämtade klösmöbel, mat och sand på katthemmet, skrev avtal om att vara akuthem, gav lilltjejen ett namn då hon egentligen inte hade ett, åkte hem och inredde förrådet. 

Lakrits fick det bli för hon är svart som natten med en liten vit fläck på bröstet. 

Lakrits låg under elementet i den äldre mannens sovrum. Hon var inte med på att fångas in.

Till och börja med hade man INTE anmält till polisen att hon var upphittad trots att matte sagt till redan i december. Det behövdes göras direkt vilket den äldre mannens dotter fick i uppdrag att göra. De hade frågat runt i området om någon saknade katten men längre än så hade man inte gått. Man hade diskuterat situationen med personal på djurbutiker och fått besked att den katten aldrig kommer att bli tam. 

Vill bara flika in min förvåning över hur okunniga folk är och hur lite ett kattliv är värt i folks ögon, det är verkligen slit och släng. Passar det inte längre så gör man sig av med problemet. Det där med ansvar verkar ha försvunnit ut med jag vet inte vad. Man blir ju bedrövad och ledsen. Så här skulle man ju aldrig göra med en hund tex.

Till slut fick matte in henne i transportburen och hon installerades i vårt uppvärmda förråd. Hon hittade genast sin trygga plats i ett utrymme under klösträdet. Första dygnet åt hon inte, hon hade inte ätit hemma hos den gamle mannen heller, som att hon visste att något var på gång. Matte blev orolig så klart men dag två under natten försvann både torr och blötmat. 

Hon går på lådan och äter på nätterna. Något löp har matte inte noterat. Matte hör hur hon hoppar ned från klösträden när hon kommer in till Lakrits. En dag installerades ett till klösträd, bägge står vid fönstret så hon kan titta ut och Lakrits använder dem flitigt. 

(hon ligger faktiskt i det nya klösträdet närmast fönstret, men syns inte)

I skydd av mörkret äter och leker hon och när matte ska in och rensa lådorna på morgonen har hon verkligen stökat runt. Det gör matte glad.

Hon fräser på matte när hon kommer för nära men det är ju bara förväntat, ibland kikar hon ut från sin trygga plats när matte är på väg därifrån. Hennes blick har blivit lugnare och mer nyfiken. Hon lämnar inte sin trygga plats när matte är där men det går att se en förändring. Det handlar om tålamod och tid. Det är hon värd lilla Lakrits. Hon får tillsyn flera gånger om dagen, massa god mat och så fort matte hinner sitter hon med henne i förrådet långa stunder för att hon ska landa och börja känna trygghet och förtroende.

(jag syns inte)

Så till min egentliga anledning till att jag skriver om detta. I förra veckan blev matte kontaktad av ett katthem som hade en mycket sjuk katt i ett akuthem. Den hade varit till veterinären tidigare och där upptäckte man att det fanns en njurproblematik och blåsljud på hjärtat. Man skulle samma dag som matte kontaktades ta katten till veterinär igen då den gått ned kraftigt i vikt och slutat äta. I samband med veterinärbesöket skulle den omplaceras till ett annat akuthem som kunde vårda den bättre. Strax innan de ska hämta katten får de besked om att akuthemmet inte kommer släppa in dem och att det inte är något fel på katten. 

Det är ju katthemmet som äger katten och den är deras egendom lagligt sett. Akuthemmet har ingen äganderätt. Detta akuthem lät meddela att man förväntade sig en polisanmälan.

Därför kontaktades matte för råd och dåd. Det var sent på kvällen och katthemmet uppmanades att göra polisanmälan, dels på djurplågeri samt någon form av kontraktsbrott (som är helt civilrättsligt). Dagen efter hamnade ärendet hos djurpolisen och då kattens hälsa var i fara kontaktades länsstyrelsen. Länsstyrelsen ringde upp akuthemmet och gav följande direktiv. Antingen lämnas katten ut till katthemmets ägo eller så skulle länsstyrelsen själva komma och hämta katten. Akuthemmet var plötsligt villig att lämna ifrån sig katten. Katten har sedan dess varit till veterinär för provtagning och vårdats dygnet runt, men prognosen har inte varit god. 

I förrgår fick katten somna in, endast några år gammal. Den orkade inte mer. Vila i frid lilla missen. 

Det här akuthemmet brast väsentligt i sina åtaganden gentemot katthemmet och katten framför allt. Till syvene och sist är det alltid katten som får betala. Hade man gjort vad som ålagts en gentemot kontraktet som skrevs hade kanske katten överlevt. Men att vägra tillträde som denna gjorde och att själv inte ta katten till veterinär när hälsan sviktar är under all kritik. 

Matte via Basco