Bascos Blogg

Bascos Blogg

tisdag 12 maj 2015

Larsson

finns inte hos oss mer. Idag (läs igår 150511) drog han sitt sista andetag i närvaro av sin matte uppe i Roslagen. Timmarna innan hade de gått långpromenad i skogen. Han lekte med sin pip han fått av oss och fick smaska på ett grisöra. Han var redo. 



Larsson kom in i vårt liv och hem pga att hans matte, som är en gammal kollega till mig, behövde någon som kunde ta hand om honom när hon jobbade sina skift. Jag var lite orolig till en början om hur han skulle vara mot katterna men fick det lugnande svaret att han gillar katter. Så vi tog oss an honom och han var så självklar redan från första början. Trots att det var en ny plats med nya människor och till råga på allt hela 8 katter, tog han det lugnt. Han älskade människor, stora som små. Det märktes tydligt och han blev bästa kompis med
 vår husse. Att han favoriserade män var väldigt uppenbart. Det här var förra sommaren. Den 19 juli 2014 stiftade vi bekantskap med honom för första gången. Han blev hårt bevakad...


 Nu har det gått nästan ett år sen vi fick chansen att lära känna honom. Tiden har gått fort. Vi visste att han levde på lånad tid pga sin tumör i magen. Härom veckan blev han 10 år. Han såg till att jag och husse rörde på oss i grannskapet under förra sommaren/hösten. Det blev långpromenader till sent om kvällarna. Det var härligt att få en orsak att komma ut och gå. Men ibland sa han ifrån när han inte orkade. Då vände han bara på klacken och började gå hemåt igen.


 Han var väldigt tydlig med vad han ville. Vi la ut en madrass på golvet i vardagsrummet för honom att ligga på då han hade ont i sina bakben och visst låg han där, men han föredrog ändå soffan tillsammans med någon av oss. För vi sov med honom nere varje natt och turades om. Trappan upp till övervåningen var bara jobbig för honom. Han fick bästa positionen bredvid altandörren så han kunde gå ut och röra på sig, svalka sig, fast ibland snodde han åt sig platsen vid kuddarna. Då var han ganska nöjd.

Han var inte jättebra på att äta när han kom där förra sommaren och ville ha sällskap när han åt. Husse började köpa Barf mat till honom som gjorde att hans matglädje ökade med 100%.
Han älskade även grisöron. 

Värmen tog hårt på honom och han var väldigt flämtig. Sina stela leder gjorde inte saken bättre och han behövde ofta resa på sig och gå omkring en stund för att sen komma till ro om nätterna. Han stannade ofta hos oss fem dygn i sträck när hans matte gjorde sina snurror och när det fungerade för oss vilket det ofta gjorde då jag också jobbar skift och husse alltid är ledig under helgerna.

Larsson var en väldigt klok hund, efter ett par gånger här så kom han underfund med att om han låg helt stilla där på soffan bredvid altandörren så skulle katterna våga gå förbi honom ut på altanen vilket de också gjorde. Likaså när de skulle ha mat i köket så låg han helt still på sin plats för att inte skrämma dem. 

Av någon anledning blev Basco blev rädd för honom, förmodligen av Larssons storlek, för Basco gillar ju hundar. Så B försvann snabbt upp på övervåningen där katterna hade en safezone när Larsson kom. Sakta men säkert kom de ner mer och mer ju mer tid Larsson var här. Harissa var den som först kom fram till att han inte var farlig och klev sonika förbi honom utan att egentligen fundera så mycket över det. Larsson tyckte det var roligt att inte alla bara sprang iväg från honom och till slut låg Soya bredvid honom i soffan. 

Skulle Basco och Larsson mötas av någon anledning så visade Larsson med hela sin kropp att han inte ville B illa. Han vek bort blicken och ställde sig på ett sätt som skulle göra honom mindre farlig. Hade vi fått lite mer tid med honom så hade till och med B kommit fram till det. Nu fräste han väl mest och ville inte vara nära.

Väl utomhus så gick det jättebra att ha både Larsson och alla katter på tomten samtidigt. Den är så stor och ingen behöver känna sig trängd.


När katterna fått sin stund fick Larsson sen leka av sig med tennisbollar odyl. Kan lätt säga att inte så mycket annat blev gjort under dessa dagar han var här, framförallt för att vi ville spendera mycket tid både med honom och katterna, då var resten ganska oviktigt.


När han fick sin tuggleksak (den gula) fick den följa med till matskålen, på promenader, tja överallt han rörde sig. Han älskade den leksaken. Så mycket att han fick med sig den hem och så skaffade vi en ny åt honom här hemma.

I snitt hade vi honom en gång i månaden, ibland fler, när det gick. Han var inte bara hos oss när hans matte jobbade, det fanns andra hundvakter också.

Så i förra veckan var det dags återigen. Får besked att han är dålig i magen, inte ätit på en dag. Kommer hem och ser att det inte är bara löst, det sprutar och färgen är oroväckande orange. Skickar husse att köpa hem Canicur. Hemma äter han upp allt som serveras, här kom hungern igång. Men det rann bara rakt igenom. Vi tyckte inte att han var allmänpåverkad och iom att han åt och drack kändes det väl ändå rätt ok, att vi skulle få ordning på hans mage. Under natten blev det riktigt illa och jag fick springa ut med honom minst en gång i timmen. Det var så löst så det gick inte att plocka upp. Man fick riva av grästuvorna för att få med sig någonting överhuvudtaget. Sen verkade det som att det hade lugnat sig, det blev lite fastare i konsistensen. Bara för att, några timmar senare, återigen bli jättelöst. Jag tog beslutet att han måste till veterinär och ringde upp hans matte. 

Hon har under längre tid våndats på när beslutet att ta bort honom skulle tas. Det kommer ju aldrig riktigt rätt tillfälle. Men hon kom ut, rödgråten och väldigt ledsen, för hon förstod att det nog var dags nu. Vi var alla väldigt ledsna. De stannade några timmar till ute hos oss, vi gick en långpromenad med honom ner till fårhagen. Pratade, grät.


Jag passade på att fotografera honom en massa sista dagen han var hos oss, som minne. Att inte glömma.





Hon åkte hem med honom. Tog ledigt från jobbet för att kunna vara med honom sista dagarna, få kvalitetstid med sin bästa vän. 

Jag är otroligt glad att ha fått lära känna Larsson och hade gärna haft en sådan hund själv om möjligt.
Jag vet att husse också saknar honom oerhört mycket. De fick ett band mellan sig som blev väldigt starkt. 
En liten bit av mitt hjärta följde med honom igår. Jag kommer sakna honom så oerhört mycket. 




Hej då Larsson! Puss på nosen!

Din reservmatte



2 kommentarer:

Marie Finhborg sa...

Gråter av din fina text! Vila i frid fina Larsson ❤️❤️❤️

Mimmi, Tarzan, Sessan sa...

underbart skrivit, Vila i ro Larsson <3