Vill passa på....

här innan Basco åter tar över ordet.

Tack så himla mycket för det massiva stöd jag och Basco fått av er alla därute. Känner mig otroligt stärkt av alla kryapåsig hälsningar. Skaparkatten verkar ha lyssnat på er ordentligt denna gång. Jag ska inte ropa hej ännu, han är inte hemma än och vi vet ju fortfarande inte varför han mått som han gjort/gör. Men jag är så glad, så glad och bara längtar tills jag får krama om honom igen.

Det är lustigt hur man funkar. När jag kom hem utan katt idag då självaste våren gjorde sig ganska så kännbar, så började jag städa upp lite, tog bort hans medicin, slängde en blick mot hans tomma matskål. Funderade på om han överhuvud taget skulle komma hem igen. Att inte få ligga på balkongen och njuta av solens strålar som nu pockar på och den varma vinden till sommaren eller nästa års snö. När man går och är så oviss om hur framtiden kommer bli så blir det oftast negativa tankar som gör sig gällande. Man tar ut en sorg lite i förtid så att säga och ritar faan på väggen. Det kanske bara är jag, vad vet jag.

Gav dom andra maten som var reserverad till honom (annars blir den dålig), å som dom trånat efter. Tänkte....hur ett liv utan honom skulle te sig. Hade inte riktigt förberett mig på att något illa skulle hända, kanske just för att de är så pass unga och starka allihop. Jag menar med Tiger och Leo som blev så gamla hade jag börjat tänka tanken när dom kanske var runt tio år och de hade aldrig varit sjuka. Basco har inte ens fyllt två.

Nä, nu ska jag sluta älta detta.

Vill återigen bara tacka er alla för all support genom bla kramar, nospussar, nosbuffar, tassklappar, tröstegos, kurr och burr, nosgos. spinnhealing och kurrterapi, jam och kram som ni skickat och tänkt.

Matte